Estonia, Titanic och de döda

Jag har nu sett två avsnitt av den nya Estoniadokumentären på Dplay. Den är väldigt välgjord, väcker många frågor och är samtidigt så oerhört sorglig. I avsnitt två pratas om politikernas och myndigheternas helomvändning från att ha lovat att Estonia och kropparna ska bärgas till att berätta hur de tänker gjuta in fartyget i betong.

När Titanic sjönk 1912 var det ingen som någonsin tvekade över att så måmga kroppar som kunde bärgas också skulle göra det. Jag besökte i fjol Fairviewkyrkogården i Halifax på Nova Scotia. Där ligger många av de svenskar som omkom i katastrofen.  Reportaget skrev jag för tidningen Svenska Öden.



Kropp nummer fyra som drogs upp av räddningsmanskapet från fartygen som gått ut från Halifax efter Titanics förlisning var en liten pojke, ungefär två år gammal.
Hans förfärliga öde berörde Halifaxborna djupt där de under flera veckor arbetade med att ta hand om de döda efter katastrofen. De samlade spontant ihop till ett gravmonument på Fairviewkyrkogården där den okände gossen begravdes.
Mot monumentet lutar en nejlika och ligger några slantar.
Under många år befarade man att pojken var tvåårige Gösta Paulsson från Bjuv i Skåne, men han kunde inte identifieras och förblev okänd tills för tio år sedan.

Omedelbart efter katastrofen den 14 april 1912 chartrade Titanicrederiet Vita Stjärnlinjen en rad båtar i Halifax på Nova Scotia för att börja söka efter de saknade. Redan den 17 april stävade den första båten, kabelfartyget Mackay Bennett, ut.
Det var osannolikt att hitta överlevande då det var flera dagar efter Titanics undergång, och ingen klarade sig särskilt länge i det kalla vattnet, men från anhöriga och myndigheter höjdes kraven på att så många som möjligt av de döda skulle hittas, bärgas och eventuellt identifieras.
Fartygen som gick ut var lastade med trälådor, segelduk, stora mängder is, präst, balsamerare och järnskrot. Skrotet skulle användas för de som skulle begravas i havet. Främst handlade det om besättningsmän från Titanic.

Den 30 april återvände det första av fartygen till Halifax. Ombord fanns 190 kroppar. 116 hade man tvingats sänka i havet. De allra flesta av de omkomna förblev försvunna.
Det var totalt fotoförbud i hamnen i Halifax när Mackay Bennett återkom och hamnområdet var avspärrat för den nyfikna allmänheten. Det kom ändå ganska snabbt fram hur olika kropparna hade behandlats. Besättningsmän från Titanic låg på fördäck, svepta i segelduk, tredje- och andraklasspassagerare låg också i segelduk medan förstaklassresenärer låg i träkistor.
Bland de som begrovs till havs fanns inga ”framstående män,” enligt en samtida pressnotis.

En av polismännen i räddningsstyrkan tog med sig den okände tvåårige pojkens små bruna skor hem. En makaber souvenir.
När polismannens släktingar lämnade skorna till Titanicutställningen på Maritime Museum of the Atlantic i Halifax 2002 ökade intresset på nytt för att identifiera kroppen och ett TV-program från amerikanska public service försökte genom DNA-test identifiera den okände gossen. Deras tester pekade på att det kunde röra sig om den finske pojken Eino Panula, men 2008 gjorde forskare på det kanadensiska Lakehead University en DNA-test med ny och bättre teknik. Med resultat att det omöjligt kunde vara Eino Panula.

Istället slogs det fast att den okände gossen i graven var Sidney Leslie Goodwin från England. Han hade rest tredjeklass från Southampton tillsammans med sina föräldrar och fem äldre syskon.
Sidney Leslie Goodwin bärgades som kropp nummer fyra och hans öde och gravmonument blev en symbol för alla de barn som omkom när Titanic sjönk. Resten av hans familj försvann i djupet.
Den höga och smala gravstenen sticker ut på den särskilda Titanickyrkogården på Fairview i Halifax. De flesta andra stenar är små kuber i granit. Det står ett namn på ovansidan. Eller för de ännu oidentifierade bara ett nummer som betecknar i vilken ordning de togs omhand av sjöräddarna. Alla har samma dödsdatum. Den 15 april 1912.

Gösta från Bjuv hittades aldrig. Men mamma Alma ligger begravd alldeles i närheten av Sidney Goodwin. Alma Paulsson hittades som nummer 206.
Beskrivningen över kroppen som bärgades lyder:

No 206: kvinna – uppskattad ålder 30. Ljust hår.
Klädsel: brun kappa, grön jumper, mörk kjol, grön underkjol, stövlar, inga strumpor.
Tillhörigheter: vigselring, munspel, börs och två mynt, ett brev, 65 kronor, hade fyra barn med sig, brev från maken Neil Paulsson, 94 Townsend St, Chicago.
Tredje klass, biljett nummer 349909 (fem biljetter).
Namn: Alma Paulsson.
Alma var tillsammans med barnen på väg till Chicago för att återförenas med maken Nils. Nils hade arbetat i gruvan i Bjuv, tröttnat på framtidsutsikterna i Bjuv och rest till Amerika redan 1910. Där blev han spårvagnskonduktör och skickade pengar till Alma och barnen.
I Claes-Göran Wetterholms bok Titanic sägs att det tog så lång tid för Alma att klä barnen att de därför kom för sent till livbåtarna och när de så hamnade i havet kom de ifrån varandra, enligt ett vittnesmål från överlevaren August Wennerström från Ystad. Inga av barnen hittades.

En annan svensk, Malkolm Johnson från Minneapolis, hade varit hemma i Sverige för att försöka köpa fädernegården i Björnaryd, söder om Jönköping. Det gick inte som han ville så han reste tillbaka till USA med, enligt uppgift från släktingarna, 8 000 svenska kronor i dollarsedlar insydda i strumporna.
Malkolm reste tillsammans med en annan smålänning, Gustaf Joel Johansson, som var på väg till Nord-Dakota för att arbeta hos en farmare.
Malkolm Johnson hoppade i havet med livbälte men frös ihjäl i det kalla vattnet. När hans kropp bärgades antecknades att han hade både guldklocka i kedja samt slipsnål i guld, diamantring och en check på 1200 dollar, 165 dollar i olika sedelvalörer och en del mynt.
Han var dessutom välklädd i randiga byxor, skjorta, kavaj och väst och fötterna i svarta boots. Men han hade inga strumpor. Malkolm Johnsons bror i Sverige skrev upprepade brev till UD för att få besked om vart broderns strumpor tagit vägen, men de förblev borta. Malkolm och Joel reste båda i tredjeklass.
För några år sedan sålde Bukowskis en del föremål som hade tillhört Malkolm Johnson. En tredjeklass bordsbiljett, ett fickur, ett fotografi och en anteckningsbok. Slutpriset steg över miljonen.

31-årige Johan Henrik Kvillner reste i andra klass. Han var en 31-årig ingenjör från Trollhättan och på väg till Amerika för att studera järnkonstruktioner sedan han fått ett stipendium.
Hans kropp bärgades som nummer 165. Och tillhörigheterna var bland annat passet, några brev, en förlovningsring i guld med namnet Signe ingraverat, guldklocka i kedja, kniv och kam. Han hade också ett cigarettetui.

Halifaxbornas deltagande i sökandet, och bärgningen, av kropparna från katastrofen har inte fått den uppmärksamhet som deras insats kanske varit värd, men anhöriga och nyfikna söker sig än idag till Fairview för att förstå lite av katastrofens omfattning. Kyrkogården är en av tjugotalet platser i Halifax som minner om Titanic.

Den av gravstenarna som får mest uppmärksamhet är för kropp nummer 227. Där ligger J Dawson. I John Camerons storfilm om Titanickatastrofen hette Leonardo di Caprios rollfigur Jack Dawson. Här skiljer fiction sig från verkligheten.
J Dawson som är nummer 227 på Fairview hette Joseph och var eldare långt ned i det monstruösa fartygets allra innersta. En blek nejlika står lutad mot hans gravsten.

Enligt Claes-Göran Wetterholm reste 123 svenskar med Titanic. 34 av dem räddades och 89 omkom i denna världens mest omskrivna fartygsolycka. En handfull av dem har funnit sista vilan på Fairviewkyrkogården i Halifax, Nova Scotia, Kanada.

Etiketter: kanada

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln