Hamburger ZOB pre-covid

Anteckningar från busstationen i Hamburg från 8 februari i år då jag var på väg mot Paris för att fortsätta vidare till Cayenne och Karibien. Corona kallades ännu inte pandemi.

Det är 11 grader i kvällen utanför Hamburger ZOB. Det kommer folk utifrån som om de steg in direkt från baslägret i Himalaya. Pjäxor, överdragsbyxor, anorak och med mössan neddragen.
Själv har jag tagit av fleecetröjan.
Folk har gigantiska hörlurar som effektivt avskärmar omvärlden. Vad lyssnar dom på?
Grannen i sätet bredvid i bussen från Lübeck var likblek, svettades i pannan och mådde uppenbart dålig. Coronaviruset fladdrar förbi i huvudet, men han hostade inte en gång, så jag lät det bero. Värre var det med han som satt och stönade i väntsalen. Svetten rann och efter en rejäl rackabajsare ur innerfickan lade han sig raklång över den unge mannen bredvid. Han som när han kom var noga med att torka av stålsitsen innan han vecklade upp sina broschyrer från något klassiskt konstmuseum och studerade dem på armlängds avstånd. Intressant konflikt kanske under uppsegling, men jag släpar väskorna vidare in på en taverna och förser mig med en Jever.

Hamburger ZOB en lördagkväll i februari. Många går i papperskorgarna, någon skramlar fram en mugg, alla röker i detta välståndets Europa.
Två timmar till Parisbussen.
Jag är på väg och vänjer mig sakta vid att vara del av en annan värld än Onslundas. Jag tar en Jever till. Ambulansen hämtar honom i väntsalen. Natten blir lång.