Graham och Barbara i urskogen

Kakum National Park, Ghana
Kakum National Park, Ghana

I somras läste jag Graham Greenes bok Resa utan karta som handlar om en resa han gjorde i Afrika som ung. En fotvandring från Sierra Leone och in i de inre delarna av Liberia. Det som lockade honom var att se hur det var i ett av de få länder i Afrika som inte var koloni.
Det är en märklig bok ur många avseenden. Greene tar sig oftast fram gående, men någon gång använder han sig av hängmattan som de infödda bärarna kånkar fram med. Han har ett stort gäng bärare som följer honom, tolkar, förklarar, bråkar och skräms (och blir skrämda). Det är skitigt, febervarmt och flugor överallt. Råttor.
Greene håller vid ett tillfälle på att dö, så sjuk blir han. Där och då skriver han att han inser att han har en stark vilja att leva. En intressant iakttagelse. Han dricker ett antal lådor whisky under resans gång. Delvis kanske för han tror att han ska hålla sig friskare, delvis troligen för att hålla misär och rädslor på en armlängds avstånd.

Boken är en av Greenes första, publicerad 1936, och självklart har han inte riktigt frigjort sig från sitt koloniala påbrå. De svartas land är mörkt målat ur många aspekter och han har svårt att kommunicera. Han möter däremot en rad udda européer längs sin vandring.

MEN - intressant är att han inte är ensam vit i karavanen han leder. Han följs åt av en kusin. I boken nämner han enbart att hans kusin deltar i projektet, aldrig något namn. Därför blir jag förvånad då jag läser Självbiografiskt och han berättar att kusinen heter Barbara Greene! Det framgår ingenstans under resans gång att det är en hon. Hennes roll är väldigt undansopad under... hängmattan. Tidvis har de ingen kontakt alls. Hennes erfarenheter är Greene fullkomligt ointresserad av. Hon är en suddig figur långt borta.

Det visar sig att denna Barbara Greene visst hade egna upplevelser och erfarenheter av resan. Så pass att hon själv skrev en bok om vandringen. Den heter Too late to turn back och kom ut första gången 1938 som Land benighted. Barbara Greene lär berätta en helt annan historia än sin berömde kusin. Inte mycket ska stämma deras berättelser emellan. Detta kan man ju fundera på.

Jag har bara hunnit 100 sidor in i självbiografin. Under skoltiden genomförde Greene en handfull misslyckade självmordsförsök. Bland annat drack han en liter fotografiskt fixermedel i tron att det var giftigt.

Den roligaste anekdoten hittills i boken är berättelsen om hans farbror, som också hette Graham Greene, som åkte till Neapel med en vän, träffade en fattig engelsman som de bjöd på en helkväll. De tyckte de kände igen honom, men kunde inte placera honom. Han underhöll dem med eleganta one-liners hela kvällen. Då de kom hem förstod de att de festat med Oscar Wilde.

Det finns säkert anledning återkomma till kosmopoliten Graham Greene framöver.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln