Glömskan är fantasins kompost

Ur Graham Greenes självbiografi om att utgå från sig själv i skrivandet:

"Det är bättre att förbli i okunnighet om sig själv och att glömma lätt. Må de arbetslösa fortsätta att hänga runt krogarna på Vauxhall Bridge Road och kidnapparna köra ut ur Heidelberg mot gränsen, lyckligt och fullständigt glömda; vi bör lämna de glömda åt natten.
Om de en dag hittar vägen in i en bok bör det vara utan vår medverkan och så förklädda att vi inte känner igen dem när vi får se dem igen. Allt i en bok som lätt kan kännas igen som vår erfarenhet är blott och bart reportage: det har sin plats, men en obetydlig. Det ger en anekdot, det fyller ut luckor i berättelsen. Det kan rättmätigt tillhandahålla en bakgrund, och ibland måste vi falla tillbaka på det när fantasin sviker.
Kanske har en författare större förmåga att glömma än andra människor - han måste glömma eller bli steril. Det han glömmer är fantasins kompost."
Så långt Greene.

Det tycker jag själv är en alldeles utmärkt insikt. Inte minst då man nått den ålder då minnet är svårare att härbärgera än glömskan.

Någon sida senare citerar han Flaubert:
"Det mänskliga språket liknar en spräckt trumma på vilken vi dunkar fram melodier för björnar att dansa till när vi hela tiden längtar efter att röra stjärnorna till medlidande."