Vemodets öar

Texten om St Kilda publicerades 2012 i en rad tidningar. Just den här versionen i Populär Historia.

Den 29 augusti 1930 evakuerades befolkningen från den lilla isolerade ögruppen St Kilda i Atlanten, 65 kilometer väster om Yttre Hebriderna, Skottland.
Ett mer än tusenårigt samhälle upphörde att existera.
St Kilda består av fyra öar och en handfull klippöar, raukar, som med skarpa kanter skär upp ur havet. På huvudön, Hirta, finns idag en militär radarstation, 1200 får med gener från vikingatiden och osannolika mängder sjöfågel.
Det som emellertid gör det största avtrycket är det som inte längre finns kvar – öborna.

Det ligger 16 hus, i varierande grad av förfall, längs bygatan. Det är mest bara väggar och gavlar i sten. Ett närmast öronbedövande vemod vilar över ruinerna.

Många vittnar om det tungsinne som tränger sig på då man går genom den gamla byn, förbi husen där barnen en gång lekte, kvinnorna spann eller lagade mat, och männen samlades för att gå på fågeljakt.
Bakom husraden ligger kyrkogården. Vindpinat, övergivet och vittrande.
Författaren och konstnären Roland Svensson skriver i boken Ensliga öar (1954) om hur fartyget han färdas med håller sjön vid Village Bay på Hirta och i sin kikare får:
”… en betvingande upplevelse, ödsligt frånstötande och romantiskt eggande.”

Några få av husen längs bygatan är idag restaurerade. Ett är museum och ett annat hyser tillfällig personal från National Trust for Scotland, som förvaltar skotsk natur och kultur. Sommartid finns en tillsynsman och tidvis grupper av frivilligarbetare som bland annat kartlägger flora och fauna.
Vintertid är ögruppen mer eller mindre öde.
Under årtusenden fanns det en bofast befolkning på Hirta och genom seklerna formades ett närmast utopiskt samhälle utan vare sig vapen, skatter, pengar eller politik.

Som mest bodde här cirka 200 personer i något som kunde kallas feodal kommunism. Ön ägdes i generationer av släkten McLeod av McLeod på Isle of Skye, som också tog ut ett årligt arrende i form av fjädrar, olja och tyger.

Att det var släkten MacLeod som ägde St Kilda sägs enligt sägnen ha varit resultatet av en tävling mellan folket på de hebridiska öarna Harris och Uist. De bestämde sig för att ha en kapprodd till St Kilda och den som först satte sin hand på marken fick ön. Det blev en oerhört jämn tävling med roddarna från Uist något före, då Callum MacLeod som ledde båten från Harris högg av sig vänsterhanden och kastade den i land.
MacLeods sålde öarna till Lord Dumfries 1934. Tjugo år senare övergick de i The National Trust of Scotlands förvaltning och 1986 blev de ett av Skottlands fem världsarv.
Fornlämningar bevisar att öarna varit bebodda sedan vikingatiden.

Varje morgon samlades de vuxna männen på bygatan för att diskutera och gemensamt bestämma vad som skulle göras under dagen. Oftast var det att samla sjöfågel, ägg eller fiska. Med tiden blev de också skickliga vävare av tweed.
Efter en arbetsdag med att samla in sjöfågel lades alla fåglar i en stor hög som delades upp efter hur stor familj man hade. De som av en eller anledning inte kunde medverka i jakten fick ändå sin andel. Fåglarna saltades in och blev mat för vintern, men gav också fjädrar och olja till lampor och annat.
Männen på St Kilda blev skickliga fågeljägare och klättrare där de barfota tog sig fram på branta och slippriga klippor med ryggsäckar fulla av ägg.

Det var ett litet och sammansvetsat, men sårbart samhälle, som levde under tuffast möjliga förhållanden.
En smittkoppsepidemi på St Kilda härjade 1727 och bara fyra vuxna och 26 barn överlevde. De kunde ha blivit ännu färre om inte tre män och åtta pojkar just då hade varit strandsatta på klippön Stac an Armin, ett stenkast från Hirta. På denna karga havsklippa överlevde de mirakulöst tills de kunde räddas i maj 1728.
Efter den här åderlåtningen såg markägaren MacLeod till att nya familjer bereddes plats på St Kilda och några år senare var det åter kring tjugo familjer på ön.

I oktober 1759 inträffade en annan katastrof. Nitton män sjösatte öns enda båt för en färd till grannön Boreray, där man höll får. Tio landsattes och resterande nio rodde hem, men ett plötsligt omslag i vädret gav stormvindar och höga vågor och i tre dygn sökte de roende männen lä invid de hisnande bergväggarna innan de uthungrade och uttröttade försökte ta sig in i hamnviken. Tre man omkom i brottsjöarna, sex räddades, men värst var att båten slogs sönder. De tio som fanns kvar på Boreray tvingades invänta uppbördsmannens båt nästa sommar. De väntade en hel vinter, åtta månader, i en underjordisk grotta.

När en större grupp skottar emigrerade till Australien 1852 lämnade 36 invånare ön, men tjugo av dem avled i sjukdomar innan de nådde fram. De resterande sexton grundade förorten St Kilda utanför Melbourne.
Emigranterna ersattes inte på ön av MacLeod.
Däremot berättas det hur man i hemmen på Isle of Skye hotade barnen med att om de inte skötte sig skulle de skickas till St Kilda, ett hot som inte var helt taget ur luften. Utan tvekan skickade klanhövdingen MacLeod ut en och annan som hamnade i onåd.

En som definitivt förvisades var Lady Grange.
James Erskine Grange var en inflytelserik skotsk domare, parlamentsledamot i London, och lord. Hans hustru Rachel Chiesley anklagade honom för att vara otrogen och det slutade med att lorden i januari 1732 kidnappade sin hustru och förde henne först till en hemlig plats och två år senare med MacLeods hjälp till Hirta. Där satt hon fången under svåra förhållanden i åtta år innan hon slutligen fördes till Skye.
Lord Grange höll till och med en offentlig begravning för Lady Grange i hennes frånvaro, trots att hon fortfarande levde.

Invånarna på St Kilda blev, liksom i andra isolerade samhällen, känsliga för sjukdomar utifrån. Det var mer regel än undantag att öborna blev förkylda efter ett besök utifrån. Det kallades främlingssjukan, cnatan na gall på gaeliska.
Allvarligare var den spädbarnsdödlighet som fanns på öarna. Så många som två av tre barn dog oförklarligt efter bara några dagar. I Caledonian Medical Journal 1926 drar läkaren George Gibson slutsatsen att barnen dog i stelkramp på grund av infektioner i samband med att navelsträngen skarvs av.
St Kildaborna saknade grundläggande medicinska kunskaper. Sjukdomar var ett ständigt hot.

Trots att öarna tillhörde Storbritannien levde öborna ett ostört liv i unionens utkant. Ingen hade rösträtt, ingen blev beskattad och ingen togs heller ut för militärtjänstgöring.
St Kilda var länge isolerat. Om vädret ville anlöpte en båt två gånger om året. Önskade man meddela sig med omvärlden gjorde man en egen form av postfarkost. En urholkad träpinne, som gömde ett meddelande, knöts fast vid en vattentät fårskinnspung och sattes i sjön. De kallades ”St Kilda mailboat”. Några flöt iland på Hebriderna, andra nådde Shetlandsöarna eller Norge.

Kyrkan blev den första och viktigaste förmedlaren av hur världen bortom havet såg ut. Den förste prästen, Alexander Buchan, kom 1705.
Han skrev i en rapport:
”… framförallt var skrivkonsten det som förundrade dem; de kunde icke fatta hurusom det var möjligt för någon dödlig att uttrycka sina tankar medelst dylika svarta tecken på vitt papper…”

Religionen blev både lycka och olycka för öborna.
När det första resereportaget skrevs om St Kilda, 1697 av Martin Martin, i boken En resa till St Kilda, den ödsligaste av alla de Hebridiska öarna, noterade han att befolkningen ”spelade och bryggde ett öl som, förtärt i riklig mängd, eldade dem till glada danser.”

När författaren John Sands kom dit knappt 200 år senare, sommaren 1875, hade sången och leken tystnat. Livet hade blivit allvarligare. Sands berättar hur öborna samlades till gudstjänst tre gånger varje söndag, inalles sex och en halv timme, och höll bönemöte varje onsdag.
Utbrytarkyrkan Free Church of Scotland fick fotfäste på ön. Pastor John MacKay ledde församlingen 1865 till 1889 och beskrevs av Sands:
”… en välmenande men svagsint, obeslutsam och dominerande, fanatiker.”

Traditioner och vanor försvann på grund av kyrkans, eller prästens, misstycke. Dans och sånger, andra än psalmerna, betraktades som lättsinne.
En fastlänning som kom till ön med barnböcker tillrättavisades och fick ta dem med hem igen. Sådant gick inte an.

St Kildabornas religiositet och respekt för sabbaten gick så långt att en präst som en söndag gav sig iväg för att hjälpa en sjuk kvinna med mat och vatten varnades av öborna för att syssla med arbete under vilodagen.
Katastrofhjälp sändes till St Kilda i oktober 1885 sedan skörden blivit förstörd i en storm och svält hotade. Undsättningsexpeditionen vägrades lossa, då den anlände på sabbaten. Prästen lovade dock gott väder för hemresan och efter midnatt kunde lossningen genomföras.
Den nästan sjukliga religiositeten blev en anledning till att livet på ön blev allt svårare.
En annan var den gryende turismen.

Redan i slutet av 1800-talet började sommarkryssningar till St Kilda bli populära. Journalister och turister kom, såg och sågs, och båda parter förvånades över den andres liv.
Framförallt de unga öborna blev allt nyfiknare på omvärlden.
Under det första världskriget installerades en signalstation på Hirta och den brittiska flottan placerade en del män på ön. Detta ledde till sysselsättning för flera unga öbor men också till att lockelserna från fastlandet fick ännu fastare form. Soldaterna förde än det ena, än det andra, med sig ut på ön.
Efter kriget blev livet åter svårt och diskussionerna om att flytta för gott tog fart på nytt.

Slutet kom den 29 augusti 1930 då de sista 36 invånarna evakuerades från ön. Det var på egen begäran, men tragiska scener utspelade sig innan öborna steg ombord på brittiska flottans HMS Harebell. Fåren, och de få korna, samlades in och såldes för att finansiera flytten. Det var det enda av värde som öborna överhuvudtaget ägde. Allra sist sänktes husdjuren i havet med tunga stenar om halsen.
Sjuksköterskan Williamina Barclay som tjänstgjort på Hirta i tre år var den som reste frågan om evakuering under ett teparty i april 1930, efter en tuff vinter.

De äldre var emot, de yngre för.
Ingen visste vad som väntade. Familjer och grannar splittrades och äldre, som bara talade gaeliska, hamnade på platser där de inte kunde göra sig förstådda. Männen sattes i skogsarbete. De hade aldrig sett ett träd förr.
En gamling krävde att få bo på fastlandet så långt som möjligt från resten av familjen.

Norman Gillies var fem år då han lämnade St Kilda:
- För oss unga var det ett stort äventyr, men de gamla satt i aktern och vinkade, tills ön inte längre kunde urskiljas. Det var mycket tårar, berättar han i en skotsk arkivfilm.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln