Henrik Larsson - legendaren!

Intervjun med Henrik Larsson gjorde jag till TUI Fly Magazine vintern 06/07.

HIF-spelarna släntrar in på restaurangen på tredje våningen på Olympia i Helsingborg, en och en, efter fredagsförmiddagens träning och dusch. Småpratande, skrattande eller allvarliga med mobiltelefonen vid örat.
Det är köttgryta med ris. Mellanmjölk och äppeldricka med is. Bringarna står redo på bordet.
Luton Shelton har en gulgrön träningsjacka med texten Jamaica på ryggen, Gustaf Anderssons glada göteborgska undgår ingen. Han gjorde tredje målet på Malmö FF i derbyt tre dagar tidigare och är fortfarande uppspelt.
Det här är ett kamratgäng med alla ungdomens möjligheter framför sig.
Nästan exakt i mitten sitter nestorn, nummer sjutton - Henrik Larsson. Han småpratar och skämtar med de andra. Han är Sveriges kanske mest framgångsrike fotbollsspelare någonsin. Bland mycket annat utsedd till ”Alla tiders guldbollenvinnare”. Men här är han en i gänget. Precis som han vill vara.

Man närmar sig ”hela Sveriges Henke” med en viss respekt även som journalist. Inte bara för att hans agent före intervjun sagt i från:
- En sak ska du ha klart för dig. Han heter Henrik Larsson, inte Henke!
Henrik Larsson är en väldigt klok superstjärna. Att hans karriär har kantats av framgångar är ingen slump. Han har själv i hög grad haft händerna på ratten och styrt så att han hamnat rätt.

När han väl hade bestämt sig för att lämna proffslivet i Europa efter en sagolik karriär som yrkesman var det ingen tvekan om att han skulle återvända till Helsingborg.
- Nä, det var det inte. Det är här jag har alla mina vänner. Nu kan jag träffa dem med fem minuters varsel, det har jag inte kunnat på många år, säger han.
Så tillägger han närmast kärleksfullt:
- Helsingborg är en sagolik sommarstad.
Och det kanske bästa av allt:
- Jag kan gå på stan precis som jag vill. Folk tycker inte att det är något märkvärdigt att jag är hemma. Kanske någon vill ha en autograf, men annars är det lugnt, säger han.
Då jämför han framförallt med tiden i Glasgow, då Henrik Larsson var Celtics stora affischnamn och en avgörande orsak till lagets stora framgångar under 1990-talets andra hälft och in i det nya millenniet.
Henke (sorry Henrik, det går inte att låta bli) gjorde 242 mål på 315 matcher under sju säsonger med den skotska klubben. Säsongen 2001 fick han guldskon som är priset till Europas bäste målskytt.

De skotska supportrarna var fanatiska.
- Det var svårt, men jag hade egentligen inga problem med dem. Till och med Rangers supportrar tyckte att jag var OK. Men man väljer ju själv. Skulle jag in till stan på en lunch eller handla kläder så var det snabbt in, parkera bilen och snabbt ut igen. Det är hur du själv vill ha det, säger han.
Om hemmet har han dock alltid stängt dörren och hållit offentligheten ute. Som han själv formulerar det: ”där skriver jag inga autografer”.
Henrik Larsson vet vad fansen vill ha. När Helsingborgs IF i somras höll ett kortare träningsläger i Åhus och spelade en match mot en lokal kombination kom över 2.000 personer till matchen. Henke spelade bara den första halvleken och under andra halvlek hade merparten av publiken förflyttat sig till träningsplanen där Henrik Larsson posterat sig för att skriva autografer. Han höll på i mer än en timme. Alla som ville ha en autograf, och orkade köa, fick det också. Innan han var klar hade hela laget spelat färdigt matchen, duschat och klätt om.
Karriären började i Högaborgs BK hemma i Helsingborg. Och målsättningen, eller drömmen, att bli fotbollsproffs fanns hela tiden.
- Det var bara det som gällde när jag var liten, säger han, men tillägger lika snabbt:
- Fast det fanns en tid, då jag var mellan tolv och femton år, som jag tvivlade på att jag skulle lyckas.

Henrik var en liten tunn kille och just i de åren växer pojkarna i otakt. Han hann inte ikapp de andra grabbarna i laget rent fysiskt.
- Jag växte inte så snabbt som mina kamrater.
Ofta stod han utanför förstalaget. Han hade inte fysiken. Men han debuterade som sjuttonåring för Högaborgs A-lag.
Och han erkänner att han faktiskt hade gett upp hoppet om att bli fotbollsproffs då han som 21-åring 1992 värvades till stans storklubb Helsingborgs IF, då i division I, av Bosse Nilsson.
- Det var ett fantastiskt lag och jag gjorde mål på löpande band. Då kom proffsdrömmarna fram på nytt och jag började ta fotbollen på allvar igen.
I division I gjorde Henke 34 mål på 31 matcher och var en bidragande orsak till att HIF åter tog steget upp i Allsvenskan efter en långvarig sejour i de lägre serierna. Han utsågs till ”Årets komet i svensk fotboll”. Rastaflätorna fladdrade och han räckte ut tungan åt publiken när han gjort mål.

Varför räckte du ut tungan?
- Ja, det var bara ren glädje första gången, men sedan såg jag en bild efteråt och sedan blev jag så trött på alla föräldrar som skrev och tyckte att det var olämpligt för att deras barn sprang runt och räckte ut tungan. Har man inte något annat att bry sig om får man kolla vad man prioriterar i livet.
Det kanske trots allt var en protest. Att visa att han inte bara var den snälle och rare lille grabben från Högaborg.
Vi missar i sammanhanget att ta upp tråden om avstängningen i somras när Henke gav Elfsborgs Jon Jönsson en smäll på revbenen som renderade honom två matchers avstängning.
Fotbollsmagasinet Offside har däremot två gånger publicerat artikeln ”Henrik Larsson om tjuvknep” och där tar han alla ur villfarelsen att han skulle vara snällare på planen än någon annan spelare. Det gör ont att möta honom på planen.

Proffschansen kom redan året efter succén i HIF. Det var 1993.
Feyenoord i Rotterdam i Holland hörde av sig.
- Det var skönt att få komma ut. Det var ett stort äventyr. Och nyttigt. Det är ju mycket mer än fotbollen som ska fungera när man kommer ut i Europa och man tvingas lära sig att ta hand om sig själv. Och att ta lärdomar när det inte går som man vill, säger han.
Det gick inte så bra för Henrik Larsson under tre säsonger i Feyenoord. En bidragande orsak var att tränaren Wim Jansen som var den som värvat honom lämnade Rotterdam och flyttade till Celtic i Skottland.
Henke hamnade på den hårda holländska avbytarbänken.
Då var det nära att han hade rest hem till Helsingborg igen. Första barnet, Jordan, var på väg och HIF hörde av sig. Men han ville avvakta lite och ge proffslivet en chans till.

Wim Jansen ringde igen. Nu från Glasgow. Det blev början på en sagolik karriär i Celtic.
- Det var där allting vände. Det är där jag blev den fotbollsspelare jag är idag.
Och att tränaren hade avgörande betydelse sticker han inte under stol med.
- Jag kände att jag hade hans förtroende. Jag kunde komma in i den skotska ligan, och jag kunde tillåtas att spela någon mindre bra match utan att omedelbart bli bänkad. Han gav mig mitt självförtroende, säger Henke.
Wim Jansen lämnade Celtic efter Henriks första år. Då hade han funnit sig själv igen. Och laget sprudlade. Celtic vann ligan, vann cupen, vann derbyt mot arvfienden Glasgow Rangers. Vann allt.
- När du har börjat vinna någonting så är det som ett gift, säger han.
Och tillägger:
- Jag har aldrig förstått de som säger att det viktigaste är att delta. Det enda som räknas är att vinna, säger han. Det gjorde han i Celtic.

Han stannade i sju säsonger, vilket är ovanligt för en toppspelare i dag. Är du väldigt lojal?
- Nja, lojal. Jag hittade en klubb som jag trivdes med. Vi, familjen, trivdes alldeles utmärkt. Åka någonstans för att kanske tjäna tusen eller tvåtusen pund mer i veckan det var jag inte intresserad av, säger han.
Och självförtroendet lyser om Henrik Larsson när vi träffas på Olympia, bara någon vecka innan han fyller 35. Han ser mig i ögonen, han engagerar sig i frågorna han får och någon gång ger han eftertryck åt det han säger med att slå med handen i bordet framför sig. Trots att han varit benhård på intervjutidens längd tittar han aldrig på klockan eller ger något uttryck över att tiden håller på att rinna ut.
När Celtictiden däremot rann ut stod faktiskt Henrik Larsson inför valet att åka hem till Högaborg igen. Men han ville gärna till en toppklubb i den spanska ligan. Tjugo-tjugofem klubbar från de flesta europeiska ligorna var intresserade av honom. Han fick anbud från Japan.
- Men det var Spanien som gällde. Och ett topplag. Barcelona var en kanonutmaning.

Henrik Larsson krönte som 32-åring karriären i ett av världens bästa fotbollslag. Och tvekar inte en sekund när han lägger till att det är det bästa lag han någonsin spelat med.
- Jag såg dem på TV häromkvällen när de spelade Champions League och det är fotboll på hög nivå, säger han utan att få det att låta som saknad över att inte själv vara med på den enorma arenan Nou Camp.
FC Barcelona vimlar av världsstjärnor. Och det är ingen överraskning att Henke pekar ut Ronaldinho som den bästa spelare han någonsin spelat med.
- Han hittade alltid fram med en passning, oavsett hur liten yta det än handlade om, säger han.

När vi dyker lite djupare i frågan och han ska utse den bästa medspelaren i ett anfall där laget spelat 4-4-2 kommer överraskningen. Det är inte Zlatan Ibrahimovic eller Marcus Allbäck eller Samuel Etoh han pekar ut.
- Mats Magnusson och Chris Sutton, säger han bestämt.
Mats Magnusson som var hans anfallspartner när HIF tog sig tillbaka till Allsvenskan. Mats Magnusson som gjorde succé i Benfica i den portugisiska ligan och som var nära att själv ta hem guldskon som Europas bästa målskytt om inte Hristo Stoijtkov gjort omöjliga sex mål i en avslutande match i den bulgariska ligan.
- Masse hade allt!

Vilken back har varit svårast att möta?
- Fabio Cannavaro. Han är lika lång som jag, 1 och 78, och jag är ganska hyffsad på huvudet. Men... Han är snabb, stark, läser spelet bra och går sällan bort sig. Han är den bäste back jag mött tillsammans med Liliam Thuram.
Henrik Larssons tid i landslaget skulle kräva ett extra kapitel. Han debuterade mot Finland 1993 och gjorde mål. Han var med i VM 1994 i USA och hans mål i bronsmatchen mot Bulgarien då han fintade bort målvakten är klassiskt. Han nätade mot Italien i EM-slutspelet 2000 trots att han missat uppladdningen på grund av ett svårt benbrott. Han gjorde båda målen mot Nigeria i VM 2002, men gjorde sedan ett uppehåll innan han lockades tillbaka till EM 2004 och VM 2006. Han har gjort 36 mål på 93 landskamper. Nu har han dock lämnat landslaget för gott.

Fortfarande har han tanken att avsluta karriären där den en gång började – i Högaborgs BK.
Ett lag som i sommar fått en utmärkt förstärkning när familjen Larsson flyttat hem från Barcelona. I ett av Högaborgs ungdomslag spelar Jordan Larsson.
Hur ser hans fotbollsframtid ut?
- Jag ser till att han gör skolan först och främst. Det är många som har drömmen om ett proffsliv men det är inte många som klarar av det. Han måste ha någonting att luta sig tillbaka mot.

Henke är inte den som matchar fram sonen.
- Han får göra vad han vill, men skolan först och främst. Just nu vill han spela fotboll, men vill han spela handboll istället, så för han göra det. Det är hans
val.
Själv har Henrik Larsson haft ett gott stöd av sina föräldrar. Pappa var ofta och tittade på hans matcher från det Henke spelade i pojklaget. Och han uppträdde så sansat som han vill att alla föräldrar ska uppträda. Inte att stå vid sidan av planen och skrika på de unga spelarna. Men mamma fick inte komma och titta.

Fick inte?
- Nej, det får hon fortfarande inte. Det är vidskepelse och det är jag som har sagt ifrån. Hon tycker inte det är så roligt, men hon har vant sig, säger han och ler.

Slutligen en viktig fråga – varför klippte du av rastaflätorna?
- Haha. Var sak har sin tid och jag började ju bli gråhårig, säger han och skrattar.
Och när jag granskar den korta snaggen så syns det tydligt. Grabben börjar faktiskt bli gråhårig.

Etiketter: sverige

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln