Ida Bäckmann - resande reporter

Villa Petrolea i Baku.
Villa Petrolea i Baku.

Reportaget har varit publicerat i bland annat Populär Historia.

På Hotel del Lago i den paraguyanska kurorten San Bernardino är rummen uppkallade efter kända personer. Ett av rummen heter än idag på 2010-talet Ida Bäckmann.
I Sverige är hon mindre känd.

Ida Bäckmann var småskollärarinnan från Åmål som blev en av Sveriges första kvinnliga reseskildrare med sina berättelser från bland annat Ryssland, Sydafrika och Sydamerika, som publicerades i Stockholms Dagblad och Dagens Nyheter och sedan gavs ut under titeln Farliga färder och roliga.
På sina resor sökte hon sig till händelsernas centrum.
När hon var i Paraguay bröt revolutionen ut, i Sydafrika hörde hon boerledaren Krüger deklarera krig, i Ryssland diskuterade hon politik med Leo Tolstoy och i Vatikanen satt hon vid påvens dödsbädd.

Ida Bäckmann var kortvuxen, rödhårig, äventyrlig och temperamentsfull, men också klassiskt bildad och en mycket god iakttagare. Dessutom företagsam och utrustad med en stark vilja.
Som lärarinna på Säffle samskola, där hon tjänstgjorde under 1890-95, fick hennes liv en avgörande vändning då hon sommaren 1895 träffade skalden Gustaf Fröding under en resa i Norge. Samma höst tillträdde hon en tjänst i Åhus, där hon var placerad fram till sekelskiftet. 1900 till 1907 var hon på Sofi Almquists samskola i Stockholm. Därefter lämnade hon skolan för skrivandet.
Ida Bäckmann umgicks under lov och ledigheter flitigt med den sjuke Fröding. Det varade fram till 1904 då hon förbjöds av anhöriga och läkare att träffa diktaren, som hon ansågs ha dålig inverkan på. Ett förbud som tog henne hårt.
Den första långresan gjorde Ida Bäckmann till Sydafrika. Efter tvekan hade hon tackat ja till att gifta sig med engelsmannen George Lewerentz, som var bosatt i Sydafrika. Som villkor för äktenskapet ställdes att hon årligen skulle få disponera så pass mycket pengar att hon kunde trygga Gustaf Frödings vistelse på sjukhemmet.
Den rike Lewerentz avled emellertid av sjukdom i Afrika innan Ida Bäckmann hann åka, men i samförstånd med sin tilltänkte makes båda systrar reste hon ändå iväg för att rädda så mycket som möjligt av hans förmögenhet.
Det lyckades så bra att den del av arvet hon fick finansierade de kommande årens resor.
Från Sydafrika berättar hon om de svenska bönderna som deltog i boerkriget.
Våren 1902 gav hon sig av till Ryssland. Efter Sankt Petersburg och Moskva besöker hon bland annat Gammalsvenskby i Ukraina. Hon skriver om vardagen, om sina möten med de svensktalande och smyger näst intill omärkligt in de fakta som krävs för att ge läsaren både ett historiskt och ett aktuellt perspektiv.
Hennes berättande kännetecknas av lika delar humor och humör, och hon är synnerligen engagerad i allt och alla hon möter.

Resandet är troligen välplanerat, men blir ändå ofta spontant. I Baku möts hon av den svenske konsuln Hagelin och får bo i Nobelföretagens Villa Petrolea. Hon fortsätter till slagfältet vid Poltava och till Jasnaja Poljana där hon träffar och intervjuar den excentriske författaren Leo Tolstoy. De diskuterar så skilda ämnen som anarkismen, litteraturen, skapelsen och det faktum att Tolstoy är vegetarian.
Under en senare Rysslandsresa besöker hon av en ingivelse Bender, där Karl XII hamnade i kalabalik, och kommer sedan till Odessa, bara några dagar efter det berömda upproret på pansarkryssaren Potemkin.
Överhuvudtaget besitter Ida Bäckmann en fenomenal förmåga att finnas på plats där det händer. Hennes reportage blir målande. I recensioner kallas hon den konstnärliga journalisten.
Hon är i Paraguay 1908.
Revolutionen bryter ut i huvudstaden Asunción då hon besöker den svenska kolonin Eliza. Hon tycker själv att det är en missräkning att inte finnas på plats precis där det händer, så hon rider till skådeplatsen för att följa det som sker på nära håll.
I boken Blodiga dagar i Paraguay beskriver hon det hon ser:

”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”

På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av, vad hon kallar, en djup nedslagenhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.
När revolutionen väl är över och Ida Bäckmann följt fredsförhandlingarna, och de utländska diplomaterna hon umgicks med förhandlat fram ett regimskifte, ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en runda genom stadens gator:

”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”

Under sin tid i Asunción blir Ida Bäckmann också bekant med Enrique López, son till en av Paraguays värsta tyranner, diktatorn Solano López.
Efter revolutionen far hon vidare. Nu är målet den nya finska kolonin i Misiones, i grannlandet Argentina. Under en tid i Argentina arbetar hon hårt med en bok om landets utveckling under hundra år. Det blir en faktaspäckad utgåva med den något svulstiga titeln Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarna därstädes under denna period.
Boken är någonting helt annat än de kåserande reseberättelser som hon tidigare publicerat. Här lyfter hon fram och porträtterar många av de svenskar som vid förra sekelskiftet reste till Argentina. Det var ingenjörer, arkitekter och militärer.
Överallt är hon lika välkommen. Hon får ett skrivbord på välrenommerade La Prensa i Buenos Aires, på Avenida de Mayo, ett stenkast från Plaza de Mayo. Där kan hon arbeta med sin bok. Och hon arbetar hårt.
Hon berättar entusiastiskt och uppskattande om La Prensa och hur de upplåter rum åt resande journalister och andra.

”Denna våning upplåter La Prensa med exempellös gästfrihet åt illustra resande, som i ett eller annat syfte besöka republiken. För några år sedan gästade där efter sin underbara räddning af den trappra argentinska undsättningskommissionen på Uruguay, Sydpolarforskaren professor Otto Nordensköld med sina sju följeslagare på Atlantic.
Professor Nordensköld omhuldades vid detta tillfälle ej blott af La Prensas mäktiga gästvänskap, utan af hela Argentinas välvilja och obegränsade frikostighet.”


Ida Bäckmann rör sig inte bara i de fina salongerna bland redaktörer, politiker och läkare. Hon drar sig inte för att ge sig ut i mindre utforskade trakter och hon rider i veckor för att nå de finländska pionjärerna i urskogen.
När hon berättar om Colonia Finlandesa i Misionesprovinsen och mötet med finländarna är hon tillbaka i sin friska humoristiska stil, där hennes egna upplevelser tar störst plats.

”Vi steg in i köket och bänkade oss framför ett smalt obetäckt långbord. I ett glas caña blandad med citronsaft hälsade oss värden välkomna. Mig placerade man vid den öppna fönstergluggen, för att jag lättare skulle kunna slänga ut det av anrättningarna, jag ej kunde förtära – de andra uppmanades att kasta det oätbara under bordet eller bakom sig."

Ida Bäckman avslutar med att konstatera att spriten för många varit ett stort fördärv, men nybyggarna i Colonia Finlandesa framhöll optimistiskt, att med ljusnande framtidsutsikter skulle också lusten att dricka försvinna. Och fick man bara ordnat arbete skulle man ju inte heller ha tid att festa.
Boken om Argentinas första hundra år får en uppföljare 1912 då hon presenterar boken Sveriges handelsintressen i Ryska Riket.
En imponerande sammanställning av det ryska näringslivet och vilka affärsmöjligheter som finns inom vitt skilda områden. En faktaspäckad bok som rönte stor uppmärksamhet vid en tid då Ryssland sågs som en jättemarknad för svenska företag. Här avhandlas allt från äggproduktion till skatteregler. Kort sagt, en handbok för att göra affärer i Ryssland. Bokens innehåll torde ha blygsamt intresse för den gryende kvinnorörelsen, men ändå, eller kanske just därför, recenserades den i Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny i november 1912. Då skrev signaturen E. y-n. så här:

”Säkerligen finns det alltjämt mer än en gammal dogmatiker i fråga om hvad kvinnan duger till som förvånad frågar huru det är möjligt att en kvinna kan skrifva en sådan bok… Dock han kan ju denna gång rädda sig och sin teori med att påpeka att detta fall aldrig kan bli typiskt. Ida Bäckmann har ju förr visat att hon är specialist på det omöjliga.”

En av alla de som hjälpte Ida Bäckmann med faktakontroll inför boken var konsul Hagelin i Baku, som åren igenom förblev en nära vän till författarinnan. När konsuln avlidit fick Ida Bäckmann fritt ta del av hans memoarer och 1935 gav hon ut Från filare till storindustriell i Naftabolaget Bröderna Nobels tjänst.
Trots sina resor över världen, sina kåserande skildringar av livet bland svenskar och andra folk när och fjärran, så är hennes verk om Gustaf Fröding kanske ändå det mest märkvärdiga hon åstadkom. Hon skrev helt öppet om sin vänskap och sitt förhållande till Gustaf Fröding, som hon till och med försökte gifta sig med. Boken kom ut 1913 under titeln Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann.
Boken gjorde närmast skandal då den kom ut, dels därför att Frödings syster Cecilia frenetiskt förnekade att det som stod i den var sant och dels därför att Frödings läkare avfärdade den som helt missvisande. Dessutom var det som Sven Stolpe skriver i I människodjungeln att den litterära opinionen inte var vuxen en så hänsynslöst naken och avslöjande bok.
Det var först när Ida Bäckmann gav ut en ny upplaga 27 år senare, 1940, med titeln Graalsökaren, som den fick det erkännande den var värd.
En av de som tidigt insåg bokens förtjänster var Selma Lagerlöf som skrev till Ida Bäckmann och jämförde med en biografi som skrivits om henne själv:

”Det är så som män i alla tider skrivit biografier. Trovärdigt hopsamlande av fakta och en fullkomlig likgiltighet för människan. Ditt förfarande är helt igenom kvinnligt. Du tar sikte på människan från första stund. Du räknar inte upp hans arbeten, och du intresserar, rör, hänför och ger en bild av din hjälte, som man aldrig kan glömma.”

Ida Bäckmanns vänskap med Selma Lagerlöf fick så småningom till resultat att hon skrev en bok också om nobelpristagarinnan. Sven Stolpe skriver:

”… ett verkligt förstående av Fröding och Selma Lagerlöf är otänkbart utan dessa brinnande dokument…”

Men det är alltså i San Bernardino i Paraguay som Ida Bäckmanns namn lever vidare.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln