Karl X Gustavs slavfort i Ghana

Texten om Fort Carolusburg har publicerats i flera tidningar.

På en sandstrand i Ghana, femton mil väster om huvudstaden Accra, håller fyra vitklädda ungdomar under stoj och stim på att ta en selfie.
De är unga och glada, har livet framför sig, och har nyss smitit iväg från en begravningsfest.
I bakgrunden syns Cape Coast Castle. Det var en gång Fort Carolusborg och här vajade den blågula svenska flaggan.

I konkurrens med danskar, holländare och britter försökte nybildade Svensk-Afrikanska Kompaniet i mitten av 1600-talet etablera sig med handelsstationer och fort på Guineakusten, det som idag är Ghana.

Handelsvarorna var guld, elfenben, socker och slavar.

Vid Cape Coast Castle, och dess föregångare Fort Carolusborg, föstes tusentals afrikaner ihop under fruktansvärda former och här fördes de ut genom porten utan återvändo, den som ledde ut på strandsidan och ned mot båtarna som tog dem till de väntande slavskeppen. Sedan seglades de som andra handelsvaror över Atlanten, till plantagerna i Nordamerika, Västindien och Brasilien.
Fort Carolusborg var ett av de stora slavforten och under ett tiotal år pratades det svenska på en rad platser längs den västafrikanska kusten.

Det sitter en plakett på den vitkalkade väggen på innergården. För nio år sedan var paret Obama på besök. Michelle Obama är ättling till slavar som lämnat Afrika troligen via just Cape Coast Castle.
Idag är det vanligt att afroamerikaner kommer till slavforten i Ghana som turister, för att se och försöka förstå vad deras förfäder måste ha tvingats utstå.

Innan jag följer guiden Kodjo på en tur genom de mörka källarvalven går jag en runda på museet i en av övervåningarna. Jag läser fakta och siffror om slaveriets historia, som inte är okänd för mig, ser på bilder och teckningar. Det är en sorts förberedelse för vad jag kommer att få uppleva.
Inte ens när jag står framför rostiga kedjor med fotbojor och handfängsel kan jag på allvar föreställa mig de fruktansvärda
scener som har utspelats här för inte så många hundra år sedan. Men när jag ser ett brännjärn, tillika med en symbol som ser ut som ett hjärta, blir jag riktigt illa berörd. Människor behandlades som boskap och ägarens märke brändes under fasansfulla plågor in i skinnet på slaven.

Frågorna blir många och svaren är omöjliga att förstå.

I de mörka källarvalven blir historien än mer kvävande och påträngande. Kodjo pekar mot golvet i det mörka rummet där 200 fångar trängdes, sida vid sida, utan ens möjlighet för alla att samtidigt ligga ned utan att ligga ovanpå varandra.
- Ser ni den här lilla rutan? Där syns kullerstenen som är rummets riktiga golv. Det är inte ett stampat svart jordgolv som ligger ovanpå. Det är fångarnas exkrementer som bildar ett decimetertjockt hårdtrampat och jämnt lager över rummet.

- Vi går på fångarnas bajs, berättar han.

Jag tror inte att det är möjligt varken att föreställa sig hur det såg ut, luktade eller vilka ljud som kom från fångarna som försökte överleva i denna absoluta misär, eller från alla de som dog och dagligen släpades ut därifrån.

Sverige försökte nog, men lyckades aldrig på allvar etablera sig som slavhandlare i motsats till framförallt britter och holländare, men också danskar. Ändå nämns svenskarna fortfarande när Kodjo, och andra guider, berättar om handelsfortens och slaveriets historia.
De svenska slavhandlaråren är ett föga uppmärksammat kapitel i våra egna läroböcker. Författaren Janne Lundström har medvetandegjort en generation med sina faktabaserade äventyrsböcker och seriealbum om Johan Vilde som utspelar sig i 1600-talets Afrika.

Det var vallonen Louis de Geer, född i Belgien och uppvuxen i Nederländerna och som betraktas som svensk industris fader, som var den i Sverige som först intresserade sig för handeln med den nya kontinenten.
Den första kända Afrikaresan var 1646-47, då skeppet St Jacob seglade från Göteborg till Guineabukten, vidare till Västindien och tillbaka till Sverige. Denna första seglats lär bland annat ha haft en last med slavar, från Afrika till plantagerna på Barbados.

Efter ytterligare några resor, med skeppen Christina och Stockholms slott, gav drottning Kristina sitt gillande och Svensk-Afrikanska Kompaniet bildades. Tysken Heinrich Karlof, som för en tid arbetat i nederländsk tjänst vid Guineakusten, anställdes och av portugiserna köptes marken vid platsen som kallades Cabo Corso. Där anlades Fort Carolusborg (Karlsborg), för att hedra den nye regenten, Karl X Gustav. Detta Fort Carolusborg var grunden till dagens Cape Coast Castle.

När jag besöker fortet en februaridag 2018 finns det inget kvar som påminner om den svenska tiden. Guiden Kodjo säger att en arkeologisk undersökning gjordes i mitten av 1990-talet då rester av tegel och annan byggmaterial som skulle kunna ha svenskt ursprung grävdes fram.
Den svenska eran var kort. När Karlof efter 1650 väl etablerat svenskarna på kuststräckan utsågs adelsmannen Johan Filip von Krusenstierna till guvernör över den nya kolonin. Han kom dit i början av 1656, men bara fyra år senare halas den svenska flaggan för gott och kolonialäventyret är över.

En förorättad Heinrich Karlof, som inte blev guvernör, reste till Norden och gick i dansk tjänst. Han återvände till Afrika med danskar och nederländare och erövrade Fort Carolusborg i januari 1658. Det lär endast ha varit 16 stridsdugliga svenskar som försökte försvara fortet.
Von Krusenstierna togs tillfånga och fördes till Danmark, där han avled och begravdes vid Mariakyrkan i Helsingör.

I samband med freden i Roskilde skulle kolonin än en gång återgå till Sverige, men när det väl skulle göras visade det sig att den danske befälhavaren hade sålt kolonin till Nederländerna och försvunnit med pengarna. Fyra år senare, 1664, tog Storbritannien över Fort Carolusborg och förvandlade det till Cape Coast Castle.

Dick Harrison uppskattar det i sin bok Slaveriets Historia till att mellan tio och tolv miljoner slavar fraktades från Afrika till Amerika under en tidsrymd på knappt tvåhundra år. Hur många slavar som det Svensk-Afrikanska Kompaniet förmedlade är omöjligt att veta. Harrison nämner, som exempel, ett kontrakt mellan De Geer och köpmän i Amsterdam om två skepp med mellan 500 och 600 slavar som ska skickas till Curacao i Västindien. Ett kontrakt som lär ha fullföljts.
Det är fullt tillräckligt att tänka på då man i tystnad går från de mörka fängelsehålorna i fortets inre, upp i det bländande solljuset på innergården, tänker sig de beväpnade vakterna i täta led som knuffar en vidare mot porten som kallas ”the door of no return” och de där utanför väntande slavskeppen.

Etiketter: ghana

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • John silver » Nya Sassnitzfärjan från Ystad:  ”Bra linje har åkt många gånger på 70 talet och framåt till rygen och vidare till..”

  • Lars Aldman » I andras spår:  ”Tack P-E!! Vi bugar och bockar, rörda av dina härliga omdömen!!”

  • Ann-Louise Strandahl » Hur gick det för Bobby McGee?:  ”Vi körde highway 1 för några år sedan och jag känner igen mig lite grann av plat..”

  • Magnus Sjöholm » Vamos a Argentina:  ”Underbart! ”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln