Clintan, Luther och Maria von Trapp

Burg Hohenwerfen från Sound of Music-ängen Burg Hohenwerfen från Sound of Music-ängen

Roadtrippen är de oplanerade kulturmötenas moder. Om man bara svänger av motorvägen lite då och då, samtidigt som man har lite tur och är påläst. Någorlunda vet var man är.

I Österrike på väg norrut studerar jag kartan. Följer med fingret vägen som skär mellan alptopparna. Vi närmar oss Burg Hohenwerfen. En borg.
Inte vilken borg som helst visar det sig. Utan borgen som utgjorde fond åt inspelningarna av den klassiska krigsfilmen Örnnästet, som bygger på Alistair MacLeans lika kända thriller. Just den borg som för filmnördar är mer örnnäste än någonsin det sönderbombade hus som Hitler hade i Berchtesgarden inte så himla långt därifrån. I filmen kallas borgen Schloss Adler.

Jag gick nog med far på filmen på Palladium i Helsingborg, för jag hade inte hunnit fylla femton när den hade premiär i slutet av 1960-talet. Det var en ruskigt spännande film och scenerna när Clint Eastwood och Richard Burton hänger på taket till linbanan som för dem upp mot borgen minns man fortfarande med rysningar.

För ett dussin år sedan åkte jag med linbanan upp till toppen av Kasprowy Wierch i polska Zakopane, en linbana i exakt samma stil som den som tog soldaterna upp till Örnnästet. Jag tror mig till och med minnas en liten metallplatta som berättade att linbanan i Zakopane invigdes 1936. Den tog oss upp till toppen och vädret blev sämre för varje meter vi steg. Väl uppe valde vi slutligen att ta linbanan ned igen. Dimma, dis och kraftigt snöfall gjorde att vi inte såg många meter framför oss. Inte läge för två skåningar på utförsåkarskidor att kasta sig ut i okända pister. Kasprowy Wierch i Tatrabergen är imponerande 1986 meter över havet.

Där, i den gungande vagnen med vinande vind som bara ökade och yrande snö som sänkte sikten, var jag en av de oförvägna i filmen Örnnästet.
Därför var det så klart en besvikelse att det inte fanns någon linbana vid Burg Hohenwerfen.
- Nej, de scenerna spelades in vid en annan borg en bit härifrån, berättade vaktmästaren som, strax innan vi tagit oss upp till borgens port, hunnit stänga för dagen.
Borgen, eller slottet, är tusen år gammalt och byggherre var ärkebiskopen Gebhard av Salzburg. I modern tid har det fungerat som polisskola. I dag är det mest en turistattraktion, öppen sommartid.

Här spelades så sent som 2003 in scener i filmen Smekmånad (originalets titel: Just married) med Ashton Kutcher och Brittany Murphy och den gamla borgen har till och med föreställt ett kloster i Sri Lanka i en TV-serie.
Förutom turistvisningar av själva borgen håller man också rovfåglar, berättar vaktmästaren, i samma ögonblick som två äldre gentlemän stiger ut ur porten och låser den noga efter sig. De är falkenerare och har låst in fåglarna för natten. Vi missar deras uppvisning.

För att kompensera att vi inte kan få se borgen och någon rovfågeluppvisning så berättar han istället att vi ska åka ned till byn Werfen, nedanför borgen, svänga till höger och köra den smala vägen genom skogen, kanske tre-fyra minuter, och sedan kommer vi ut på en öppen plats. Där finns en äng.
Jaha?
- Det är på den ängen som Maria von Trapp och alla barnen sprang på led och sjöng Do-re-mi i Sound of Music. Det finns några små skulpturer och minnesmärken.

- Dessutom kan man se borgen i bakgrunden i filmen, tillägger han.
Vi kör dit. Springer i gräset, gör yoga och tar högvis av selfiesar. Solen skiner och eftermiddagen är ljum.

Jag bestämmer mig för att se om filmerna när jag väl är hemma. Intrigen till Örnnästet visar sig vara fullkomligt omöjlig att begripa och jag får nog ta till boken i hyllan istället om jag ska lyckas förstå de olika förvecklingar som sker och vem som egentligen är förrädaren. Precis som 1967 är det scenen med linbanan som är behållningen, men den är kortare än jag minns. Och i verkligheten finns den alltså inte ens.
Sound of Music har jag inte sett om än.

Efter de filmturistiska upplevelserna tuggar vi mil norrut på autobahn tills vi trötta, och med en begynnande tendens till irritation, bestämmer oss för att vi måste pigga upp oss med en paus.

Jag svänger av där det står Lutherstadt – Wittenberg. Om inte annat kan vi ju se katedralen på vars port Luther spikade upp sina 95 teser, revolutionerade kyrkan och tvingades knalla iväg och gömma sig som munk i Wartburg, utanför Eisenach.

Vi förväntar oss kulturhistoria. Inte direkt karuseller och spunnet socker.
Vi vet så klart inte att det pågår Lutherdagar i Wittenberg. Det är medeltidsmarknad och utklädda stadsbor minglar mellan stånden, den helstekta grisen och gycklarna, som jonglerar med eld. En timme senare är vi smått uppspelta, uppiggade och beredda ta oss an sista etappen till den väntande färjan i Rostock.
Någon i baksätet googlar Luther och vi lär oss mer om honom under högläsning några mil framöver.

Etiketter: österrike

Kommentera gärna: