Sporrgökar och sultanspettar

Den svartgumpade sultanspetten. Den svartgumpade sultanspetten.

Den har ett vackert namn – den svartgumpade sultanspetten. Som om den rymmer så mycket av orientens mystik. Ändå är det en stunds melankoli varje gång jag ser bilden av den här indiska hackspetten i sina granna färger.
Buken är vit, gumpen svart och på huvudet har den en klarröd huva. Ryggen skimrar i guld.

Jag kallar mig inte fågelskådare, är inte särskilt kunnig. Kallar mig inte fågelfotograf heller. Det krävs en del för det om man har signerade böcker av Brutus Östling och Patrik Olofsson hemma i bokhyllan. Ändå tycker jag att det är roligt att fotografera fåglar. Det blir ett sorts samlande.

I Mamallapuram, på Coromandelkusten i Tamil Nadu, hyrde jag chaufför och en gräddvit Hindustan Ambassador och for iväg för en dagsutflykt på smala vägar mellan risfält och byar till Vedantangal Bird Sanctuary, Indiens äldsta fågelreservat. Ett imponerande vattenrike som grundades redan 1936. Man kunde promenera på en vall som anlagts längs sjösidan och hade översikt över ett stort skyddat sjöområde med öar, vass och fåglar, fåglar och åter fåglar. Jag såg och fotograferade ibisar, asiatiska gapnäbbsstorkar, fläcknäbbade pelikaner och en del andra arter härjade i träden vid sidan av stigen, som indisk trädskata och orientsporrgöken.
Det är fantastiska namn. Jag kan oftast inte artbestämma ute i naturen utan fotograferar, med mer eller mindre bra resultat, och försöker identifiera dem hemma på kammaren. Kolla bilder, googla och jämföra. Översätta. Eller slå upp i den alldeles utmärkt fågelboken av Salim Ali som jag mot alla odds hittade i Mamallapuram i en av de minsta bokaffärer jag besökt.
Efter julnattsresan i buss över den indiska deccan, från östkustens Pondicherry till västkustens Ernakulam, nådde vi sedan Kochi, eller Fort Kochin i norra delarna av staten Kerala. Det som kallas Malabarkusten.

Vasco da Gama var i Kochi i norra Kerala redan 1502 och satte upp en handelspost. Han hade landstigit på kusten fyra år tidigare, och hittade alltså det riktiga Väst-Indien. Inte som genuesaren Columbus som seglade fel och fann något annat. Columbus spår har jag korsat på en rad platser tidigare, i Cádiz, på Korsika och i Santo Domingo. Columbus lär ha varit en riktig skitstövel. Hurdan var Vasco da Gama?
Jo, det tar inte så lång tid att få även dennes gloria att hamna snett. Han ljög och dödade och kanonmullrade sig fram över oceanerna. Vid ett tillfälle lär han ha bordat ett handelsfartyg från Mekka, rövat alla varor, låst in 380 man i skeppets nu tomma lastrum och tänt på.

Vasco da Gama dog i Kochi 1524.
488 år senare vandrar jag längs den gamla ringmuren vid havet. Den omgärdar resterna av det brittiska imperiet och holländska kolonialväldet som finns kvar i Kerala. Britter och holländare tog över efter portugiserna.
Längs strandkanten står fiskarna med sina enorma fångsthåvar som de gång på gång sänker i havet och sedan tömmer på den allt magrare fångsten. Vattnet ser skitigt och nedsmutsat ut. Stranden är allemans soptipp. Längre ut från kusten passerar stora fartyg på väg in eller ut till hamnen i Kochi. Det luktar lite avlopp då och då.

När jag spanar inåt, mot de gamla koloniala ruinerna, ser jag den svartgumpade sultanspetten, med sin glänsande guldskimrande ryggtavla och sitt röda huvud, klättra längs en trädstam. Jag knäpper några bilder, då en man, en helt vanlig medelklassindier med en Nikonkamera lik min egen, pekar mot marken vid trädet. Något orange syns där och jag fokuserar med zoomobjektivet. En orangefärgad ödla av någon sort.
Den indiske turisten, jag får senare reda på att han heter Paul och är IT-ingenjör från Mumbai, tar också bilder, men har bara ett normalobjektiv. Jag skruvar av mitt teleobjektiv och ger honom så att han har möjlighet att komma närmre motivet. Han blir glad för gesten och efteråt så pratar vi en stund och byter visitkort.
Paul är tiotalet år yngre än mig och vi blir strax facebookvänner. Vi har ett kort ögonblick av gemenskap där på den gamla stenmuren i Kochi, som de amatörnaturfotografer med likadana Nikonkameror vi är, innan vi tar i hand och fortsätter var och en på sitt håll.

Efter bara någon månad nås jag av beskedet att min nyfunne vän Paul avlidit i en hjärtinfarkt hemma i Mumbai.
Jag vet inte hur hans ödlebilder blev. Mina blev tyvärr ganska suddiga.
 

Etiketter: indien

Kommentera gärna: