Vi mötte Ali i trappan

Hos Wallraff i Köln 1985. Hos Wallraff i Köln 1985.

När vi hade druckit cypriotisk päronkonjak i tre dagar på den enorma livsmedelsmässan i Köln, Anuga, och testat pilsnern hos Andrew på South Pacific Brewery från Port Moresby vars farfar eventuellt var huvudjägare på någon av öarna i Papua & Nya Guinea, var det dags att hitta på något annat.

Jag kände till en enda Kölnbo. Vi skulle gräva fram Günter Wallraff.
Visst kunde vi få träffa honom, även om han var väldigt stressad och i upploppet inför en ny bok, sa hans agent i telefon. I morgon klockan nio hemma hos legendaren själv på Thebärstrasse. Så blev det bestämt.
Världens mest kände undercover-journalist, mannen som blev ett verb, att wallraffa, bodde i mitten av 1980-talet fortfarande helt öppet. Vem som helst kunde ringa på hans dörr. Detta var 1985. På den lilla ringklockan vid dörrposten stod hela hans namn. Günter Wallraff. Jag vet inte om det var här han några år senare gömde kollegan Salman Rushdie sedan ayatollorna i Iran hade uttalat sitt dödshot över honom efter publiceringen av Satansverserna.
På väg uppför den smala trappan mötte vi en flåsande turk med mörk blick i rasande fart på väg nedåt. Han nickade kort mot oss utan att säga något. Vi klev fram, knackade på dörren och steg in i köket.
Günter Wallraff är ett journalistiskt 1900-talsfenomen. Ung, arg och ifrågasättande med ett perspektiv som utgår från de som lever längst därnere på samhällets botten.
Han hade gjort industrireportage direkt från golvet innan han blev världskändis då han kedjade fast sig på Syntagmatorget i Aten i en protest mot den grekiska diktaturen. Han fick mycket stryk av militären innan han släpptes.
Överhuvudtaget har Wallraff tagit emot mycket stryk. Han skaffade sig en annan mäktig fiende då han klädde om till Hans Esser och fick jobb på Bild-Zeitungs lokalredaktion i Hamburg. I två böcker avslöjar han hur Bild-Zeitungs journalister redan på den tiden briljerar i ”fake news”, hittar på sina reportage, sidor som flödar av lättklädda eller oklädda flickor och artiklar som brutalt använder sig av vanliga människors namn och bild för att förankra groteska berättelser i något som närmast liknar ett mellanting av den märkliga tidskriften En ding ding värld och FIB-Aktuellt.

Vi visste att han höll på med något nytt när vi knackade på dörren till lägenheten. Men vi visste inte vad.
En kvinna öppnade för oss och tog emot. Hon berättade att Günter tyvärr inte var hemma just nu. Han hade varit tvungen att göra en sak. Något som hade med den nya boken att göra.
Köksbord, diskbänk och kryddhyllor var, i mitt minne, belamrat av medicinburkar och piller i alla former. Kvinnan som släppte in oss bekräftade också att Günter hade lidit mycket ont av sitt senaste projekt. Han mådde inte bra. Han hade fått kronisk bronkit och feber. Dessutom var han tvungen att göra en sak. Han kom heller inte tillbaka, så fotografen Ronnie Smith och jag tackade för oss och återvände så småningom till den cypriotiska päronkonjaken.
Strax efter vårt besök på Thebärstrasse släpptes Wallraffs nya bok, Längst därnere. Han hade förvandlat sig till turken Ali och tagit alla de skitjobb som papperslösa invandrare tvingas till. Med ett ruffigt invandrarkvarter i Duisburg som utgångspunkt avslöjade han handeln med gästarbetare i Västtyskland och vilka rent av livsfarliga jobb de skickades in på, med usla löner och utan säkerhet.
Han fick också McDonalds att gå i taket då han bland annat beskrev hur samma trasa som torkade toaletten på snabbmatsrestaurangen direkt efter användes till disk och bord i matsalen.
Längst därnere blev en bok som tog hårt på Wallraff, men som också gav stort eko i världen.

Eftersom jag nästan träffat honom fick jag uppdraget att recensera boken då den kom ut. Självklart ville jag komplettera recensionen med en kort intervju, så jag ringde upp honom, samlade ihop all den tyskakunskap jag kunde förmå och sa, när han svarat och presenterat sig som Günter Wallraff:
- Sprechen Sie englisch?
- Nein.
Mycket mer blev inte sagt i den intervjun, då min tyska först på senare år utökats med betydelsefulla ord som zimmer und bier und so weiter.
Men jag har pratat med honom. Och kanske till och med mött honom i trappan, då jag än idag undrar över vem turken var vi mötte på väg upp till lägenheten.
Flera gånger har olika källor försökt misstänkliggöra Wallraff att vara Stasiagent. Han har alltid lika ihärdigt nekat.

Det är då jag tänker på Karl K, den enkle mjölkbonden som i mitten av 1980-talet ledde ett uppror mot Skånemejerier, från sin gård på Linderödsåsen. Karl K var en udda figur, näst intill av piratenskt snitt, som klev upp på barrikaderna för att ta den här striden och när jag hörde hans tyska brytning blev jag ännu mer nyfiken och ville krypa in bakom slagorden och mjölkkorna. Jag lyckades få ur honom att han en gång hade suttit som en av förbundskansler Willy Brandts rådgivare i stora internationella förhandlingar, men att han övergett den världspolitiska scenen för att bli en liten ilsken mjölkbonde i Skåne.
Jag minns däremot aldrig att jag gjorde någon koppling till DDR-spionen Günther Guillaume, en annan av Brandts män, som försåg Honecker et consortes med information om de västtyska socialdemokraterna.
När jag har skrivit de här raderna går jag in i internets enorma telefonkatalog och söker, och hittar, Karl K. Han inte bara fanns. Han finns fortfarande. Jag ringer honom. Kanske kan jag få svar på om han möjligen också en gång var DDR-spion, men försvann och sadlade om till att bli mjölkbonde på Linderödsåsen.

Etiketter: västtyskland

Kommentera gärna: