Ett annat liv en annan död

På morgonen ligger det en båt på den andalusiska stranden. Det är en fiskebåt, ungefär som den som farfar Fridolv hade i Abbekås innan han slutade fiska och sålde båten 1969. Fast den här är större. Djupare. Den är målad i klara färger, med blå sidor och två gula linjer alldeles under relingen. Akterspegeln är, liksom botten, målad i en faluröd nyans. Det är en vacker båt. Den ligger uppdragen bara någon meter från vattenlinjen, och varannan eller var tredje våg når skrovet så att det rycker till i båten, som om den inte ville vara kvar som det tragiska monument den i verkligheten är.
Det ligger ett par söndriga jeans och en t-shirt och lite plastskräp med arabiska bokstäver i båten.
Den har kommit under natten.
Jag undrar vilka som var ombord. Hur många var dom som kom från den nordafrikanska kusten i natt?
Det är inte så långt till Marocko, även om jag här och nu inte ser konturerna av de blå bergen. När jag kisar mot havet ser jag däremot en annan liknande fiskebåt guppa på vågorna några hundra meter ut från kusten. Den är tom, har varken besättning eller passagerare.
Jag står alldeles vid fyren på Trafalgarudden. Kanske är det den som lyser om natten och vägleder båtarna med immigranter över Gibraltarsundet. Det måste ändå vara en besvärlig uppgift att ta sig över det vältrafikerade sundet i en liten fiskebåt. Stora lastfartyg och tankers passerar i en strid ström.
Det här är i november. Det pågår en surfingskola en bit bort med ungdomar från hela Europa. En ensam joggare i medelåldern stannar till vid den strandade båten och sticker nyfiken huvudet över relingen. Hotell- och kaféägare längs kusten håller på att förbereda för att stänga för vintern.
Där båten ligger övergiven på stranden blir den korsvägen mellan två skilda världar.
I oktober 1805 dog flera tusen sjömän i havet här utanför Trafalgarudden. Amiralen Horatio Nelson och den brittiska flottan besegrade en fransk-spansk styrka om 41 skepp. Det har sagts att slaget förändrade världen. Napoleon hade långt gångna planer på att ta sig över den engelska kanalen och ockupera Storbritannien, men var tvungen att vänta in sin flotta, som tillfälligtvis befann sig i Cádiz i Andalusien. Det var när den lämnade hamn som Nelson brassade på och besegrade fransmännen och deras allierade spanjorerna.
Nelson själv miste livet i stridernas slutskede och när han insåg att slaget var vunnet men hans eget liv var på väg att rinna iväg lär han ha yttrat:
Thank God I’ve done my duty.
I slagets inledning hade han hissat signalflaggor från sitt fartyg HMS Victory med budskapet: England expects every man to do his duty.
Amiralen fördes hem, begravdes i St Paulkatedralen och hamnade som staty på en pelare högt ovan duvor och turister,på torget som kom att kallas Trafalgar Square i London. Allt för att den ärorika segern inte ska falla i glömska.
Nu, 2017 och 2018, är bilden av världen och av liv och död i Gibraltarsund en annan. Det är inte längre kroppar av stupade sjöhjältar som spolas upp på de andalusiska sandstränderna.
Knappt ett år innan jag stod i solen vid den blå fiskebåten och reflekterade över flyktingströmmarna från Afrika till Europa hittades en fyraårig pojke på just den här stranden. Han hette Samuel Kabamba och kom hela vägen från Kinshasa i Kongo. Tillsammans med sin mamma Veronique Nzazi hade han gjort den långa resan till Nordafrika bara för gå ombord i en enkel gummibåt i Marocko med destination Europa. En dåligt utrustad och manövrerad båt som inte klarade överfarten. Samuel och hans mamma blev två pinnar i statistiken som berättar att 223 personer omkom under sina försök att nå Spanien från Marocko 2017.
Kroppen av Samuels mamma hittades senare på en strand i Algeriet.
Jag undrar än idag över var de tog vägen som färdades i den blå fiskebåten som strandade på Trafalgarudden när jag var där. Och hur det gick för dem.

Etiketter: spanien

Kommentera gärna: