Gud i Ghana

Gud är religion i Ghana. Han förekommer överallt. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett sett så många samfund: metodister, baptister, sjundedagsadventister, mormoner, pingstvänner, presbyterianer, anglikaner, kopter och bara Han vet vad.
Kyrkor och skolor och sjukhus.
Det finns inte en tro-tro (lokalbuss) som inte har en biblisk sentens eller några lovord till Herren klistrade över bakrutan. Tacka fan för det, som de kör behöver de all support de kan få. Det går in 24 passagerare i en tro-tro. Ofta kör de inte förrän det är fullsatt, och fortsätter, i varje korsning som passeras, att marknadsföra sig, i syfte att locka fler passagerare. Kanske går det att tränga in en till. Att sitta instängd längst bak i en tro-tro, i 120 knyck nedför bergen mot huvudstaden, i tätnande trafik med bilar i alla filer, och icke-filer, runt omkring, samtidigt som man hör hjullagren skramla och ser instrumentpanelens alla röda lampor lysa kan få tuffare män än jag att ta till gamla kära Fader vår.
Jag litar på försynen och undrar bara stilla vilken bild Ystads Allehanda väljer om olyckan ändå skulle vara framme.
I den stora bussen från Accra till Cape Coast stämmer resenärerna upp en psalm till Herren, då vi rullar ut från busstationen. Jag blir lätt överraskad. När stämsången lagt sig är det predikantens tur. Han mässar i en dryg timme. Än en gång förbannar jag att jag glömde att ta med mig öronpropparna. Inte bara har jag svårt att relatera till hans budskap, det framförs också på ett språk jag inte har ettt hum om.
Han tröttnar till slut.
I bussen till Kumasi tränger vi in oss tre personer på ett utrymme, som borde vara för två. Det funkar, även om vi sitter halvt om halvt på varandra. En axel framför och en bakom, svetten klibbar ihop oss. Den unga kvinnan vid min sida krånglar upp en bok. Det är The Book of Hope och för en stund läser hon om de tio budorden. Jag bara svettas.
I Cape Coast, alldeles vid det gamla slavfortet, en gång i tiden Fort Carolusborg - men det vill vi svenskar inte låtsas om - pågår en mässa tvärs över gatan. Gospelmusiken fyller gatan och kraftfyllda damer gungar i takt i kyrkans inre. På gården, under ett plåttak, försöker söndagsskolans unga lärarinnor göra sig hörda genom musiken.
På stranden, nedanför fortet, tar en grupp vitklädda ungdomar selfies med denna fruktans boning i bakgrunden. De skrattar och ler och dansar runt och ber mig ta bilder på dem. Jag undrar om de är bröllopsgäster, men nej, de har smitit iväg från en begravning.
Religionen är närvarande överallt. När taxin saktar in i en gatukorsning blir musiken från en närliggande kyrkosal påträngande. Rörfirman på hörnet vid hotellet heter Peace & Love Plumbing, gatuköket en bit bort heter Jesus is Alive Fast Food.
Ja, det är ett jädrans Hallelujah.
En stund funderar jag på om det är därför som Ghana känns så tryggt. Här snackar man inte bara, här lever man efter de goda regler som Moses och Jesus gav oss. Alla är glada och lyckliga. Inte ens på fotbollsläktaren slår man varandra på käften.
Jag funderar på var pengarna kommer ifrån till alla dessa fina arkitektritade kyrkor och ser alla söndagsklädda kyrkobesökare, på väg till eller från mässan, alla solglasögonsprydda pastorer i sina svarta BMW:ar, som svänger upp framför kyrkan och vinkas fram till egen p-plats.
I dagstidningen läser jag att myndigheterna i Rwanda stängt 700 kyrkor därför att de ansetts vara sanitära olägenheter. Predikanterna och musikerna har fört för mycket oväsen. De flesta har emellertid inspekterats på nytt, godkänts och öppnat igen.
Är religionen en frälsning eller ett dilemma för Afrika? Jag vet inte.
 

Etiketter: ghana

Kommentera gärna: