Möte ombord

Utah desert Utah desert

När planet nått marschhöjden och genade ut över Utah tittade jag ut genom fönstret, förbi vingen med den enorma motorn, och bort mot horisonten.  Blågrå himmel och i fjärran en blixt som skar snett över himlen.
Spännande. Jag har faktiskt aldrig flugit i åskväder.

Lite turbulens strax därpå. Inte mycket, men lite skakningar som fick vingen att fladdra och ansvarig att trycka på knappen för fasten your seatbelts.

Strax efter tonades rutorna, det blev omöjligt att skönja horisontens eventuella oväder. Kabinpersonalen blev nästan otrevlig i sina förmaningar åt passagerare som fortfarande stod upp, eller var på väg till toaletten, att sätta sig och spänna fast sig. Det är lätt att tolka personalens uttryck till oro eller ängslan, men jag gjorde inte det eftersom de inte hade varit översvallande trevliga från start heller.

Visst kom tanken att vi var på väg in i ett stort oväder och en försiktig undran över hur det skulle bli. Skumpiga resor har jag varit med om när väskor ramlat ned och det smällt i lösa grejor ombord. Här var det trots allt lugnt.
Istället lutade jag mig tillbaka, satt på fönsterplats längst till höger, och vilade. Slappnade av och tänkte att det gick att sova en stund. Jag hade inte druckit någonting.

Slumrade möjligen lätt när jag plötsligt blev medveten om att någon stod vid min plats. Jag såg en person stå lutad över mig och betraktade mig, eventuellt försökte säga något som inte gick att uppfatta och konturen fanns kvar ett ögonblick då jag slog upp ögonen, innan den sakta upplöstes och försvann. Jag kände inget särskilt. Ingen rädsla, ingen oro eller något obehag. Den allra första tanken som slog mig var att det var en sorts utanförkroppen-upplevelse och att det var jag själv som hade stått där och betraktat mig.

Jag vet inte vem det var. Eller varför. Funderade på om det kunde vara min skyddsängel, kanske en föraning om en tuff flygning med budskapet att jag inte skulle vara orolig. Jag var aldrig orolig. När vi passerat Montana och var över the Rockies, fortsatte tvärs Saskatchewans plattland och vidderna i norra Kanada, släcktes seatbelt-lampan och personalens irritation avtog.  Jag sov en stund men min vän kom aldrig tillbaka.
 

Etiketter: usa

Kommentera gärna: