Stående stenar

Ale stenar är en plats jag gärna återvänder till. Helst utanför turistsäsongen när det är tomt på folk, vindarna slår in från sydväst och solen står lågt på himlen. Då kan man njuta av stillheten, idissla sina tankar i takt med korna som betar kring de 57 stenarna och komma i harmoni med tiden.

Det är inte stenarna som gör Ale stenar så speciellt. Det är inte heller Bob Lind och hans ursinniga kamp mot myndigheternas tolkning av vad stenarna en gång haft för innebörd för människorna. Det är havet och dess betydelse för längtan. Havet och den öppna horisonten. Det gröna landskapet ligger där bara, vid Östersjön, som en avhuggen bit prinsesstårta. En svag förnimmelse från röken i Kåseberga blandar sig med boskapens mättade dofter och havets råa aromer. Jag fyller lungorna med frihet. Här möts elementen och jag tänker mig att människor i alla tider sökt sig hit upp för att se ut över havet och förflytta sig bort i fjärran. En gång i tiden har de sett längtans långskepp stryka längs kusten. Hansans handelskoggar på väg mellan Lübeck och Visby och senare elegant riggade skonare, barkar och briggar som från Skillinge och Brantevik passerat på sin väg ut i världen. I en annan tid sett de svartmuskiga koleldade kustsmygarna eller djupt lastade fiskebåtarna som tuffat fram med sina himmelssläp av måsar och trutar och fulla ålakvassar med sin slingrande last. Idag segelbåtarna som kryssar för vindens omslag när de väl har rundat Sandhammaren och överraskats av en kraftfull sydvästan. Katamaranen till Bornholm som nu ritar sitt breda streck över ytan.

Den dimensionen saknar Stonehenge. Den finns i viss mån däremot hos de stående stenarna i Callanish på Lewis på Yttre Hebriderna. Där möter himlen lågt, i väster väntar Atlanten, och nedanför ligger Loch Roag. En bit bort ser man en bergsformation som liknar en sovande kvinna.

Jag kom till Callanish en sådan dag som de annars bara drömmer om på Yttre Hebriderna. Fullkomligt vindstilla och flödande sol från en djupblå majhimmel. Upprullade skjortärmar och leende, kisande ögon. Lite dåsiga efter fish & chips och en halv pint lager på en krog längre upp längs kusten som förvånade sig själv när de kunde servera oss utomhus vid ett grovt träbord där vi slagit oss ned vid några rangliga och väderbitna trädgårdsstolar som hade vinterförvaringens spindelväv kvar under armstöden.

Efter hemkomsten från min resa letar jag förtvivlat efter Callanish uråldriga monument i litteraturen. Johnson och Boswell som skrivit dubbelboken A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides nämner dem inte ens. Sedan upptäcker jag att herrarna aldrig reste till Yttre Hebriderna, som dessutom utelämnas på många kartor över det förenade kungadömet. Yttre Hebriderna består av öarna Harris & Lewis, norra och södra Uist samt Barra och så några ännu mindre öar. De flesta turister kommer bara till Skye innan de whiskymättade vänder åter mot fastlandet.

På ett antikvariat i Göteborg hittar jag Celtic Britain av Homer Sykes och får veta lite mer om Callanish Standing Rocks, detta enastående monument från en svunnen tid.

När man vimlar runt bland stenarna får man ingen ordning på dem, men i fågelperspektiv bildar de ett keltiskt kors. I mitten står en 5 meter hög monolit. Runt den surrar nyförälskade par med selfiepinnar. Kanske blir kärleken evig om man pussas i det femtusenåriga korsets mitt. Självklart ska ögonblicket förevigas även om jag tror att stenarna lever längre än det digitala fotografiet.

De beräknas alltså vara från bronsåldern. Då pratar vi ungefär 3 000 år före Kristus. I Storbritannien räknas Callanishstenarna som nationens näst viktigaste fornlämning efter världskända Stonehenge.

Ringen av de tretton stenarna är knappt tio meter i diameter. Upp till dem, och även förbi, står två parallella rader av 29 stenar, och två kortare armar löper ut i nittio graders vinkel som bildar korset.

Liksom vad gäller Ale stenar så tror vetenskapen att det handlar om någon form av uråldrig solkalender. Det finns också en rad lokala sägner om monumentets betydelse. En är att det skulle röra sig om tretton jättar som vägrade omvända sig till kristendomen och därför förstenades.

Det sägs att det var en envis bonde på Lewis som för flera hundra år sedan vandrade över markerna, stötte på en sten som stack upp, och började gräva undan torven som samlats i ett tjockt lager. Först efter fem meter var han nere och monumentet stod där i sin prakt.

När jag går där och tittar känner jag att jag saknar en Hebridernas Bob Lind som kunde sätta fantasin ytterligare i rörelse. 

Etiketter: skottland sverige

Kommentera gärna: