Balkan Express 7 - Bosnien

Krigsturism.
Ingenstans blir begreppet så uppenbart som i Bosnien. De första åren efter kriget på 1990-talets mitt kom det en och annan återvändande flykting tillbaka för att hälsa på vänner och släktingar. Nu flödar turistströmmen.
Jag sitter på en uteservering strax invid den berömda bron i Mostar, läser Johanne Hildebrandts självutlämnande krigsreportage i boken Blackout och ser busslaster av turister arbeta sig framåt via stånden med kylskåpsmagneter vidare över den branta bron.

En icke oansenlig del av huvudstaden Sarajevos turistinkomster är direkt relaterad till krigsturismen.
Det handlar inte längre bara om de nu hundraårsjubilerande ”skotten i Sarajevo” – Gavrilo Princips handfasta beseglande av Österrike-Ungerns stormaktstid vid Latinabron över Miljacka.
Det handlar framförallt om Sniper alley, om krypskyttar, landminor och artilleribeskjutning och den fyra år långa och blodiga belägring som Sarajevo utsattes för. Turisterna spanar efter skotthål i väggar och raserade fasader och lyssnar på berättelsen om de modiga män som på fyra månader och fyra dagar byggde en 800 meter lång tunnel under startbanan på den FN-kontrollerade flygplatsen, smugglade in vapen och ammunition och ut cigaretter. De låter sig chockeras på utställningen om massakern i Srebrenica och de glor storögda på de nästan 11 000 vita stenar som skjuter upp ur marken på stadens krigskyrkogårdar. En för varje död Sarajevobo.
Vi utgör inga egentliga undantag.

Vår guide heter Jasmin och han far iväg med oss till spöklika platser på bergssidorna runt den vackra staden. Han berättar om hur de belägrade i Sarajevo fick matpaket ur de amerikanska förråden, torrfoder som blivit över sedan Vietnamkrigets dagar.
- Vi blev lite försökskaniner, men det gick bra, skrattar han.
Jasmin är muslim och skrattar ofta. Han var knappt tonåring under kriget, hans pappa var soldat. Han trivs med livet, har arbetat ett tag i Wien i Österrike som ingenjör, men flyttade hem till den enda staden han säger sig kunna bo i – Sarajevo. Han älskar sitt arbete och är påläst, personlig och saklig. Dessutom lyhörd inför vår förundran.
Vi ser en tavla över hur Sarajevo under kriget ringades in av serbiska styrkor. Sedan kör vi upp på en av höjderna söder om staden. Här står ruinen av ett tjusigt hotell från OS 1984. Det är sönderbränt, sönderskjutet och egentligen bara en betongkuliss i grafitti. I en öppning tittar en vit get på oss. Herden ler tandlös när vi bjuder på en cigarett.
Detta var en av de serbiska nationalisternas ställningar där krypskyttarna låg och sökte efter mål längs Sarajevos huvudgata någon kilometer rakt ned.
- Chetniks, säger Jasmin, som är noga med att poängtera att det inte var serberna som var bovarna i kriget, det var de serbiska extremnationalisterna, chetniks.
Han har många serbiska vänner.
För att komma hit upp körde vi ut ur Sarajevo och in i en av de delar av landet som kallas Republika Srpska. Även i norr, i Banja Luka och dess omgivningar, har stora skyltar välkomnat oss till den serbiska republiken i Bosnien. Kring Mostar i sydväst vajar i stället den kroatiska flaggan.
Den EU-blå bosniska flaggan, med sin gula triangel och de vita stjärnorna som ska tolkas som en utsträckt hand mot Europa, är inte särskilt vanlig någonstans.
Bosnien är ett märkligt land med sina tre presidenter. En muslim, en kroat och en serb. Just nu är alla tre nationalister. Jasmin tror inte att Bosnien kan stabiliseras förrän folket väljer presidenter som inte i första hand ser till den egna etniciteten.
Strax bortanför hotellruinen och getaherden står ett vitt kors som överblickar hela Sarajevo centrum. Bredvid står en polisbil och två uniformerade polismän röker sysslolösa. Det provocerande korset har satts upp av kristna serber och redan sågats ned en gång av muslimska bosnier. Nu vaktas det av polisen.

En bit från bron i Mostar har det målats en röd ros med svart stjälk på en tom fasad. Texten meddelar: war is not over.
- Bosnien är en krutdurk, säger Armina, som vi träffar på den populära puben Goldfish i Sarajevo. I bakgrunden sjunger Edith Piaf ”Je ne regrette rien”.
Det går mot vinter i Bosnien.

Etiketter: bosnien

Kommentera gärna: