En spik i foten på djävulen

Första delen av Pevensey Avenue i Chesterfield är inte alls någon bred vacker aveny eller boulevard. Det är en cirka 60 meter kort gatstump som dessutom är återvändsgata.

Jag rullade in med min motorcykel under en tur i det engelska Midlands.
Pevensey var inte någon sedan länge död gammal Lord eller sjöhjälte. Pevensey är en ö utanför Sussex kust som saxarna kallade Pefele en gång. Alla har varit här. Romarna, Vilhelm Erövraren och Oliver Cromwell. Kipling bodde inte så långt härifrån och skrev en del om ön. Det finns fortfarande en gammal borg. Den har sin plats i den engelska historien till den grad att den kan få en väldigt liten gata uppkallad efter sig mitt i Derbyshire.

En helt annan anledning gjorde att jag hamnade på just den här oansenliga gatan.

Här bodde på 1960-talet Miss Margaret Crofts. Hon är ingen skådespelerska, romanförfattare eller popsångerska som du tror att du har glömt. Miss Margaret var min engelska brevvän under några år på 60-talets mitt. En den tidens mötesplats. Betydligt mindre intensivt än Facebook.
Jag var väl tio-elva år och hon var lika gammal. Hon hade kort krulligt kolsvart hår, fräknar i sitt bleka ansikte och en lila stickad kofta på skolfotot hon skickade till mig. Jag minns att jag var uppklädd i vit skjorta och den gul- och rödblommiga sjalen jag själv sytt i syslöjden, knuten runt halsen som en snusnäsduk, på bilden hon fick av mig. Jag var elegant. Dock i svartvitt.
Det gick väl ett tjugotal brev fram och tillbaka över Nordsjön innan intresset svalnade för den här sortens språkexercis.
Nu kändes det bara vemodigt att se den här lilla gatan, de grå radhusen där Miss Margaret bott i ett en gång. Huset var utflyttat, tomt, och det vilade en postindustriellt punkig och ödesmättad stämning över husraden. Brevlådan till nummer fem saknade lock och jag försökte föreställa mig hur det sett ut en gång 35 år tidigare då brevbäraren gick förbi och stoppade ned ett brev frankerade med svenska frimärken.
Blev hon glad Miss Margaret när det kom? Bar hon upp det till sitt lilla flickrum på övervåningen och gömde det i en liten ask och tog fram och läste det gång på gång innan hon själv satte sig och författade ett svar.

Jag vet inte och jag vet inte heller vart hon tog vägen?

Kanske blir jag ändå berörd för när jag rullar ut från denna minnenas aveny upptäcker jag att jag står på höger sida av gatan. Jag stannar till, blinkar och kör åter vänstertrafik in mot centrum.
På hotellet i Chesterfield letar jag en stund i telefonkatalogen på rummet. Hoppas nästan att jag inte ska hitta henne. Det gör jag inte heller. Hon är säkert gift med Smith eller Jones och spåren har spolats all världens väg. Det finns ingen Crofts i katalogen. De kanske flyttade till Londons förorter när verkstaden las ned och jobben försvann.

Tvärs över torget ser jag kyrkan.
Spiran på kyrktornet i Chesterfield är en av stadens få attraktioner. Det är den för att den är knasigt vriden vilket ger den ett intressant utseende. Ett byggnadstekniskt misslyckande i stil med tornet i Pisa.

Om spiran på Santa Marias och alla helgonens kyrka i Chesterfield hittar jag udda nog mera på webbsidan svenskafans.se.
Här skriver Lennart Odström och berättar i mars 2004 varför hemmalaget kallas just The Spireites, inför en match då Sheffield Wednesday ska möta hemmalaget.
Enligt legenden, skriver Odström, ska en smed som skulle sko fan själv på rent djävulskap ha slagit in en spik i foten på honom. Det gjorde så ont på den onde och han blev så förbannad att han for rakt upp i luften, virvlade runt och slog till kyrktornet med handen så att spiran snodde sig.
En annan skröna säger att det var så att en oskuld skulle gifta sig i kyrkan och eftersom spiran aldrig tidigare hade sett en oskuld gifta sig lutade den sig ned för att kolla lite närmare. Nästa gång en oskuld gifter sig i kyrkan och proceduren upprepas lär den således räta upp sig.
Det finns en mer vetenskapligt förankrad teori som går ut på att det var byggfusk. De duktiga hantverkarna hade dukat under i digerdöden och med dem en hel del kunskap. När därför kyrkan byggdes på 1300-talet så använde man otorkat virke som fick torka på plats. Träkonstruktionen är klädd med 33 ton blyplattor och när dessa värmts upp av solen på den ena sidan och den andra ligger i skugga så har trävirket protesterat.

Jag förundrade mig över kyrktornet och sov gott i Chesterfield innan jag rullade vidare.

Etiketter: england

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln