Hemsökt eller hemskt sökt...?

Jag läser på CNN.com att National Geographics asiatiska TV-kanal drar igång en ny serie som de kallar för ”I wouldn’t go in there”. De besöker hemsökta platser; hus, grottor och kyrkogårdar.

CNN listar tio platser som de mest skrämmande i Asien, och tillägger att där skulle inte vi heller gå in.
Nummer två på listan är Lawang Sewu i Semarang på Java. Där gick jag in i januari 2014.
Lawang Sewu betyder tusen dörrar. Det är ett stort vitt palats, delvis renoverat, i rondellen Tugu Muda i centrala Semarang och på bara fem minuters promenad från mitt hotell. En gång stod det Wilhelminaplein på skyltarna i den här enorma trafikkarusellen där lättviktsmotorcyklarna intensivt surrar runt, runt.
Palatset är det före detta järnvägsbolagets huvudkontor. Det var från Semarang, på den javanesiska nordkusten, som de holländska kolonialherrarna först drog ut järnvägen. I dag finns det ett halvhjärtat järnvägsmuseum inrett i en av byggnaderna.
Att huset betraktas som hemsökt av lokalbefolkningen som inte gärna går dit har ingenting med järnvägen att göra.

Under andra världskriget då japanerna ockuperade Java flyttade Kempe-tai, den japanska säkerhetspolisen, in i byggnaderna och att kallas till förhör hos Kempe-tai betydde ofta att kallas till ett möte med döden.
Pärlfiskaren från Ockelbo, Victor Berge, bodde under kriget i Surabaya på Java, och trots att han var en neutral svensk kallades han dit en dag. Han misstänktes för att vara amerikansk spion eftersom han inte kunde prata svenska. Det hade han kuriöst nog glömt under sina många år i utlandet. I sin bok Faran är mitt liv skriver han hur han dricker en hel flaska vin innan han överlämnar sig till Kempe-tai och deras förhörsledare. Berge förlorar nästan allt men överlever och väger 45 kilo när han släpps ur fångenskapen.
Berge hade tur.

Idet holländska riksarkivet i Haag lär finnas en mängd vittnesmål i en särskild dossier med nummer 5284.
Elizabeth van Kampen, själv uppvuxen i Holländska Ostasien, samlade i början av 2000-talet in ett antal ögonvittnesberättelser om hur Kempe-tai placerade krigsfångar i grisburar av flätad bambu och sedan helt sonika slängde dem i havet, där de fick drunkna. Många berättar om australiensiska soldater, sammanbundna två och två, instuvade i grisburarna kördes genom städerna, för att visas upp innan de dumpades i sjön. De var medvetet placerade i just grisburar då javaneserna som goda muslimer skyr allt som har med den orena grisen att göra.
Flera vittnar om att lastbilar med fångar i grisburar syntes också i Semarang under 1942 och 43.

Jag går runt i Lawang Sewu. Stora, tomma rum. En del renoverade. I andra finner man en del inristade namn och holländska ord på dörrar och fönsterkarmar.
I en loftgång pågår en modefotografering. Jag tar själv en bild på den vackra unga javanesiskan i röd klänning och stor röd hatt när hon med ett Mona Lisaleende ser ut över gårdsplanen, där middagsskuren just torkat upp.
En indonesisk tonårsfilm i skräckgenren spelades in 2007 och heter just Lawang Sewu.
Särskilt rädd blir jag inte i det här huset. Av någon anledning talar huset inte till mig. Jag går aldrig ned i källaren där jag möjligen skulle kunna ha hört de torterade fångarnas klagan i väggar och jordgolv.

I rondellen utanför står ett stort monument som minner om de allra sista dagarnas japanska ockupation av Semarang, femdagarskriget i oktober 1945. Major Kido som hade befälet över en bataljon som satt kvar i Lawang Sewu hade försökt förgifta stadsbornas dricksvatten, men det genomskådades. Unga arga semarangier tog till vapen och efter fem dagar fördrevs den japanska bataljonen från Lawang Sewu.

Det är fruktansvärda historier som berättas från Lawang Sewu, men det är först i Surakarta, en handfull mil söder om Semarang, som jag på allvar ser ett hemsökt hus. Ett tomt smutsgrått patricierpalats med utslagna fönster och saknade dörrar på en tvärgata till huvudgatan Slamet Riyadi som tagits över av svärmar av fladdermöss. Hundratals, kanske fler, svischar runt byggnadens tak och i vida bågar ut över förbipasserande. Den skarpa odören från vällagrad fladdermusskit tränger ut på trottoaren och luften är närmast elektrisk av de högfrekventa ljuden från de svärmande fladdermössen.

Där har ni er utmaning, National Geographic’s!

Etiketter: indonesien

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln