Sorgemusik över bricklunchen

När nu Domus i Kristianstad blir grävskopornas rov och kulturminnesmärket Domusrestaurangen är borta, så passar jag på att publicera min krönika över bricklunchen igen. Ursprungligen publicerad på Kristianstadsbladets kultursida i april 2009. Texten satt dessutom inom glas och ram vid Domusrestaurangen i Kristianstad fram till dess stängning.


På 1960-talet var Ringbaren pionjärer när ett nytt fenomen etablerades – bricklunchen!
Du gick fram till en liten tavla med vita bokstäver som pressats in på en blå filttavla, du valde dagens köttbullar och tryckte på en knapp längst till höger. En ringsignal ljöd i köksregionerna och en liten färgad kula for iväg längs en bana till köket och visade kockarna vad som beställts.
Efter några meters köande åkte en lucka upp och kokerskan langade i bästa fall fram köttbullarna.
De traditionella brickluncherna håller på att försvinna. En hel generations lunchtraditioner försvinner utan att vi hinner reagera.
Men i Kristianstad har vi Domusresturangen!
Jo, den finns kvar. Om du söker dig mellan kassorna och Systembolagets frestviner, förvaringsboxarna och längs med bänkarna där höftsvaga pensionärer parkerat för en stunds vila med rollatorn inom räckhåll så är du snart fyrtio år tillbaka i tiden, i en miljö som näst intill borde k-märkas.
Domusrestaurangen är en helt fantastisk lunchkrog. En allemans mötesplats.

När jag köat mig fram till köttbullarna, betalat och lagom förvirrad söker efter en plats vid ett någorlunda fritt bord slår det mig att detta är den mest jämställda restaurang som finns.
Här plöjer paranta damer i byxdress med tingel-tangel och parfymdoft in och ställer sig i kön efter arbetargummor i grå kappor med inte så lite städrockskänsla. Kepsgubbar med kaffe och wienerbröd samlas i ett hörn för att prata sport, sport och sport och fundera över travprogrammets hemligheter.
Ofta sitter Roger, en av Sveriges absolut bästa dribblers, fransk mästare och en legend i Marseille, och äter här. Hans åsikter om proffsfotbollen skattas högt av omgivningen.
På ett bord mittemot mig sitter två personer och för ett hejdlöst samtal – på teckenspråk.
En äldre dam med rollator och restaurangpersonal med brickan i kölvattnet söker sig till ett bord och lyckas osannolikt nog också parkera sitt fordon utan att allvarligare olyckor inträffar.
I overall sitter unge Jakob som för några år sedan jobbade som vikarierande fastighetsskötare hos ABK vid ett bord. Strax bakom honom sitter Sven-Erik, som är vice ordförande i styrelsen för samma företag.

Inte många ögonbryn höjs heller när förra ambassadören i Brasilien, jordbruksministern med mera, Margareta med make, förre revolutionären Jörn sveper in för en bricklunch.
Men hon syns. I röd cape och solglasögonen perfekt placerade på hjässan. Ambassadörsmaken smyger tätt efter i jeans och rysk pälsmössa.
Inte fan dog Sverige när Palme mördades, tänker jag och mosar potatisen i brunsåsen.

Etiketter: sverige

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln