Lilleputt III - Monaco

Monaco är ett löjligt litet land. Det är bara Vatikanstaten som är mindre och löjligare.

Jag kom en varm septembereftermiddag med tåget från Nice, och tog hissen från stationen. Just nu minns jag inte om jag tog hissen uppåt eller nedåt för att komma ut på gatan, men endera var det. Monaco är så litet att transporterna i höjdled är fullt så vanliga som i sidled. Trots det rör det sig bilar på stadens gator som om det ständigt pågick en tävling. Bilar vars like du inte sett någon annanstans, och sannolikt aldrig får se heller. Några män smusslar avslappnat, och obesvärade, skynken över några eleganta sportvagnar. Det står Bugatti på skynkena som ser ut att vara i siden. Turistkamerornas slutarklick skjuter som vassa pilar genom hopen.
Djurpark, tänker jag. Det är som att gå på zoo.

Vi tittar på de rika som likt påfåglar prålar med de accessoarer de har haft möjlighet att tillskansa sig. Utanför casinot står en djupröd Ferrari i ungefär samma färg som min egen Citroën C1:a. En Mercedes V12:a står halvvägs uppe på trottoaren. Ut från Hotel de Paris kommer en man i solglasögon, vita byxor och kortärmad vit skjorta. Han ler och spänstar fram till sin Rolls-Royce Wraith av 2013 års modell (den är så ny att Teknikens Värld ännu inte hunnit publicera sin test). Bilen är registrerad i Dubai. Strax kommer även unga frun i stora solglasögon och helsvart hijab som täcker ända ned till de sylvassa decimeterhöga klackarna, och sist kommer dottern, med lila nallebjörn. Alla glor. Kameror rasslar. Mobiltelefoner svepfilmar på armlängds avstånd.  Jag noterar att Rollsens dörrar – den är tvådörrars – öppnas framåt. Precis så öppnades också dörrarna på farfars IFA (en östtysk efterkrigsvariant av DKW).

Vänder jag mig om så ligger det azurblå havet där. Det skymtar fram mellan båtarna, lyxjakterna. De är i storlek med de gamla LB-färjorna i Helsingborg. Högst upp sitter antenner för navigationsinstrument som gör dem till rena signalspaningsfartyg. Ändå har jag känslan att de tillbringar sin mesta tid vid kaj. Aktersalongerna ligger i flera våningsplan med sittgrupperna vända mot de förbiflanerande leden av åskådare. Det förvånar inte, här i skattesmitarparadiset, att någon båt dessutom flaggar med St Vincents och Grenadinernas bekvämlighetsflagg.
Vad tänker de som sitter på båten? Vad tänker de som går förbi och spanar? Vilka drömmar har de?

För hundra år sedan förfalskade prästapågen Gunnar Serner bankväxlar för 9 000 kronor, drog till Monte Carlo, kallade sig Frank Heller och spelade bort alltihop på casinot.
Han beskriver hur ”toaletterna fladdra som i en brokig balett, där en och annan väcker ett visst uppseende för sekunden. Vid ett bord i trente-et-quarante-salen sitter la belle Otéro, ännu vacker trots många år på scenen, och bredvid henne Don Jaime av Bourbon, den spanske tronpretendenten.”
Så är det inte längre. Det är ryska turister, amerikaner i kortbyxor eller kineser. Jag blir besviken över att jag inte avkrävs slips vid entrén där enda sållningen är åldern. Å andra sidan är det ett begränsat utrymme vi får tillträde till, och kanske sitter den spanske tronpretendenten i någon av de inre salongerna. Jag spelar för en handfull euro på en pokermaskin, men inser att den kommer att vinna. Det krävs par i knektar för att vinna två euro på en satsad. För att slå maskinen måste du alltså ha minst par i knektar varje hand.
Det fick inte Frank. Inte jag heller.
Han skrev istället om Monte Carlo. Jag också.

Etiketter: monaco

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln