Lilleputt II - San Marino

Den enda riktiga konsthantverkare jag hittar i San Marino heter Dario. Han sitter på en av gatorna i den kulturarvsklassade gamla stan och målar små fina akvareller av omgivningen och några lite större i akryloljefärg på gamla Citroëner och Fiatar. Han är född i Frankrike av sanmarinesiska föräldrar.

Jag köper en tavla av honom. Vad ska jag annars köpa i San Marino? Ännu en kylskåpsmagnet? Utbudet i övrigt avskräcker i sin extrema kommersialisering. Butik på butik med fotbollströjor, eller t-shirts med tramsiga sexskämt, cigarettändare och kepsar med logotyper för globala varumärken för bilar, whisky, öl och cigaretter. Flaskor, formade som erigerade penisar, med någon pastellfärgad likör i.
Ett markant antal butiker säljer vapen. Allt från kopior på antika hillebarder, svärd och värjor till Rambo- och butterflyknivar, kaststjärnor och knogjärn. Och mängder av luftgevär, softair-guns och repliker av kraftfulla automatvapen.
Hur korkade tror köpmännen att turisterna är? Dessa horder av tyskar, ryssar och kineser som bussarna stjälper av vid infarten till gamla stan, amerikaner som skjutsats upp från något ankrat kryssningsfartyg.

Finns det verkligen, hemska tanke, en efterfrågan på de här pinalerna?
Dario, konstnären, håller med om det bedrövliga utbudet men urskuldar sina landsmän med att den sanmarinesiska ekonomin skakar så att det skälver i själva Monte Titano. San Marino har dragits med i den italienska eurokrisen, och italienarna har varit ofina nog att ge amnestier till rika som flyttar hem sina pengar från skatteparadisen. Euromiljonerna har bokstavligen rullat ur de många sanmarinesiska bankerna och nedför sluttningen till Italien.
Sanningen att säga har inte San Marino heller särskilt mycket mer än turismen att dra in pengar på. Lite jordbruk som producerar vin, oliver och ost, lite keramisk, elektronisk och cementindustri. När sedan bankerna slirar är det turismen som måste dra in stålarna. De kommer lyckligtvis fortfarande.

- Men det kommer inte många svenskar nuförtiden, säger Immanuel på Café Joli, på perfekt svenska.
Han säger att han lärde sig på 60- och 70-talen då svenska turister hade Rimini som ett huvudmål för sommarsemestern. Han var tvungen för affärernas skull, påstår han. Sedan kryper det fram att han varit sambo tio år i Sverige, mest i Örebro, men faktiskt någon tid också i Kristianstad.
Immanuel rycker lite på axlarna åt de dåliga tiderna, men slår ut med handen mot butikerna och caféerna i omgivningen, och påpekar att här jobbas det från tidig morgon till sen kväll. Varje dag.
- Fast på vintern är det lugnare, tillägger han.
Det är med blandade känslor man traskar runt i världsarvet på Monte Titano. Jag undviker tortyrmuseet, vaxkabinettet och museet för moderna vapen och väljer istället Emigrantmuseet för förkovran. I slutet på 1920-talet var tiderna dåliga och många tvingades emigrera. Under 1970-talet gick en ny våg utvandrare från lilleputtstaten. De flesta for naturligt nog till Italien, det var ju bara nedför backen, men många flyttade också till Frankrike, USA eller Argentina. Utställningen är välgjord.

Det är vansinnigt vackert uppe på berget, när turistbussarna kört. Jag bor centralt på ett tillmötesgående familjehotell och äter gott med en vidunderlig utsikt över solnedgången. Pastan är gudomlig. Det lokalt producerade sangiovesevinet håller alldeles perfekt temperatur och smakar mera. Så då fann jag till slut mina souvenirer, för ett riktigt gott vin från en liten producent i världens äldsta republik, det kan inte vara något annat än äkta hantverk.

Etiketter: san marino

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln