Lilleputt 1 - Liechtenstein

En tjock fin grön gräsmatta lockar på Rheinparkstadion i Vaduz i Liechtenstein. Naturligtvis kör jag dit. Jag köper ett rödblått badlakan av Carmen Alabor i souvenirshopen så vi blir goda vänner och hon låser upp grinden och låter mig rufsa runt i gräset.
När jag frågar om det inte är jobbigt att ha ett landslag som alltid förlorar, skrattar hon bara bort det och berättar hellre om när England kom dit och Beckham var med. Då glittrar hon ännu lite mer.
Envist tjatar jag att det måste vara frustrerande att gå på fotboll och veta att hemmalaget åker på däng, igen och igen och igen. Då går hon igenom hemmastatistiken och konstaterar att de faktiskt spelat oavgjort mot Litauen och besegrat både Andorra och San Marino i modern tid.
Vi kommer inte längre, Carmen och jag, men Rheinparkstadion ligger vackert längst ned i dalen invid Rhen. Sparkar man bollen snett och för långt ut över långsidan hamnar den i Schweiz.

Liechtenstein är ett idogt litet land.
Jag hade vaga föreställningar om brevlådeföretag, kritstrecksrandiga kostymnissar, guld och juvelerarbutiker och flotta Jaguarer och Bentleys blaserat parkerade framför bankpalats i glas och sten.
Så är det inte…, bara.
Den stora Hiltikoncernens fabrikskomplex är bland det första man möter som besökare. Inte bara en slagborrmaskin, utan en hel byggindustri. Sen kommer Frommelts trävaror (nej, det är inte han som åkte slalom, eller ens hans bror…). Det tillverkas och exporteras.
Här finns Coop och Spar och fursten Hans Adams vingård, och källare. Det går får och fjällkor med bjällror på de branta sluttningarna mellan hus och byar.
Konstmuseet är nytt och flott. Postmuseet är litet men gratis. Skidmuseet har en bild på Stenmark och en entusiastiskt charmig utställning över allt från antika snöskor till Hanni Wenzels signerade nummerlapp från OS i Lake Placid. En imponerande mängd pjäxor med små lappar om vilkas fötter de tjänstgjort på. Jag får inte fota med blixt för det tål de inte.
På torget bordar en busslast kineser under buller och bång sommarens sista rundturståg, annars är det fritt från turister.

Sysselsättningen är hög i Liechtenstein. Vägarbetarna har svarta slokhattar och ser ut som gamla rallare. Från grannländerna Schweiz och Österrike pendlar dagligen ungefär 15000 personer in för att jobba. En av dem är den politiske redaktören på Volksblatt, Michael Benvenuti.
Jag pressar honom på varför den manliga medellivslängden är så låg i Liechtenstein, världens kanske rikaste land per capita. Han tror mig inte först, men försvinner till datorn och hämtar senaste statistiken för ”durchschnittsaltern” för de avlidna liechtensteinarna. 2010 var männen bara 70,4 år då de dog, 2011 var de 72,4 år. Kvinnorna blev nästan tio år äldre. Bilden av kärnfriska gamla gubbar och gummor, som ränner backe upp och ned i ur och skur, krackelerar.

Benvenuti ser uppriktigt förvånad ut.
I statistiken ser vi att framförallt männen drabbades av hjärt- och kärlsjukdomar, medan fler kvinnor fick cancer. Redaktören drar omedelbart slutsatsen:
- Aha. Vi lever för gott och äter ohälsosamt.
Men tänker man efter så inser man att underlaget helt enkelt är för litet för att kunna ge en rättvis bild. Det är för få som dör. År 2011 avled i hela Liechtenstein bara 126 män. Klart att det då märks när två personer (båda män) dör i aids, tre (alla män) begår självmord och nio (varav åtta män) avlider i olyckor.
Varken att tjafsa om medellivslängd eller fotbollsresultat känns särskilt relevant i ett Lilleputtland.

Etiketter: liechtenstein

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln