Panik i Pangandaran

Rubriken är en pendang (bra ord, det mesta heter nämligen så eller något snarlikt i Indonesien) till de gamla OSS117-agentromanerna man köpte i kiosken. Nu var det dock inte Hubert Bonnisseur de la Bath som spelade huvudrollen. Det var vi.

Pangandaran är javanesernas eget semesterparadis. En halvö på södra Java som räcker tunga åt Indiska Oceanen. Stan balanserar på ett några hundra meter brett näs, och har både en west beach och en east beach. Där emellan lite shopping, några restauranger och hotell, bland annat vårt. Längst ut på halvön, som ett huvud, ligger ett stycke djungel som bildar Pangandaran National Park.
Dit vallas turisterna.
Vår utomordentlige guide Hariman Sariman hade lett oss genom stalagmit- och titgrottorna, lotsat oss förbi de flygande hundarna, lockat fram en piggsvinsfamilj med sina jordnötter, berättat om Tarzans lianer och höll som bäst på att färga håret på Linnea med ett teakblad då han stelnar till.
Det faller saker från träden. Ett stilla sus växer i styrka. Blir till ett dån.

Nu är det dags att tillägga att jag någon timme tidigare klumpigt kastade ur mig frågan hur Pangandaran hade klarat tsunamin. Hariman bad att få återkomma till ämnet efter guidningen. Annars skulle han inte kunna koncentrera sig. Saken fick bero.
Hariman tänkte inte på tsunamin som drabbade Thailand, eller Acehprovinsen, 2004. Han mindes den som följde på jordbävningen i havet utanför Java den 17 juli 2006. Ett skak på Richterskalans 7,7. Det var den som han såg när han hörde ljudet av den annalkande stormen. Nu blev han helt enkelt rädd, sprang snabbt uppåt för att se om han kunde skymta havet. Vände på klacken och skyndade på oss. Vi halvsprang ut ur parken. Det finns många höga och gamla träd i parken. Den kunde förvandlas till en dödsfälla.

Vid en bananpannkaka hos en schweizisk pensionatsvärdinna berättade Hariman efteråt om det som hände den 17 juli 2006.
Det var exakt samma tid på eftermiddagen, strax efter klockan tre. Han guidade ett holländskt par. Ett plötsligt ljud som växte i styrka, ett dån, ett vrål som av jetmotorer och utan annan varning slog vågen in över West Beach och East Beach. Parken där han befann sig ligger högre och klarade vågen, men stora delar av Pangandaran ödelades. 400 människor miste livet. Han såg svårt skadade människor svepas runt i vattenmassorna. Han vadade tillbaka genom stan med vatten till hakan, slog fötterna blodiga, lyckades hitta sin scooter som han parkerat på en skyddad plats, torkade av tändstift, startade och körde de fem kilometrarna hem för att nå familjen, frun och barnen.

Ja, erkände Hariman. Han blev rädd idag. Under ett ögonblick återupplevde han hela tsunamin från 2006. Han hade tårar i ögonen då han berättade.
I Guardian läser jag, så här två dagar senare i frukostmatsalen på hotellet i Bandung, att de indonesiska myndigheterna fick tsunamivarningar från såväl Japan som Hawaii efter jordbävningen, men var så upptagna med att registrera efterskalv att de aldrig gick ut med dem.
En belgisk turist berättar för Guardian:
- Jag fick varningen av en skrikande servitris som sprang förbi.

Harimans berättelse sitter kvar när vi släcker ljuset på kvällen. I mörkret hör jag vågorna slå, några hundra meter från hotellet och jag hör stormen vina. Klockan tre går jag upp och öppnar dörren och konstaterar att det är kav lugnt därute. Stormen lever sitt liv i rummets luftkonditionering. När det går upp för mig somnar också jag.

Etiketter: indonesien

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln