Mellan Ingo och Borat

Utsikt från Hotel Wellington Utsikt från Hotel Wellington

Ibland vet man inte var man har varit förrän efteråt. Ibland inte förrän årtionden efteråt.
Tanken kommer när jag är på slutet i Tomas Löfströms bok Den siste resenären om Torgny Sommelius.
På sin allra sista långresa, som slutar i en flygkrasch på Trinidad, checkar Sommelius in på Hotel Wellington på Sjunde gatan på Manhattan, New York City. Bara ett par kvarter från Central Parks sydända. Det var i oktober 1962 och han kallar det för "Ingos hotell".
Jag checkar in på Wellington den 29 september 1980, för huvudlösa 60 dollar natten, och har ingen aning om varken att Ingo, eller för den delen Torgny Sommelius, skulle ha bott här drygt tjugo år tidigare.
New York har enligt hotellbokarsajten agoda.com 437 hotell.
Jag minns hur jag tog taxi in till south Central Park för att hitta ett hotell, mitt i smeten. Resväskan var tung - det var före hjulens tid - och portier efter portier glodde på mig, skakade på huvudet, no vacancies, och jag släpade vidare i kvarteren allt tröttare och mer och mer desperat. Jag hade huvudvärk. Hotel Wellington blev räddningen. Rummet låg på 26:e, eventuellt 36:e, våningen. Hissen stannade på 25 (eller om det var 35) och med mina sista krafter drog jag väskan upp till sista våningens sista rum, en sliten skrubb.
Ingemar Johansson träffade jag många år senare istället på ett äldreboende i Onsala. I samband med Tom Alandhs dokumentär skrev jag ett porträtt på honom för tidningen Kupé. Han satt i favoritfåtöljen. Teg och blundade. Hans ungdomskärlek och första hustru, Birgit, kickade till honom med foten för att han skulle vakna till och morsa på sin gäst. På byrån stod ett signerat svartvitt foto från Muhammad Alis 50-årskalas.  
Varken i Sekonderna lämnar ringen av mästaren själv, eller Edwin Ahlqwists Må bäste man vinna, hittar jag spår efter Hotel Wellington. Ingo skriver om en överenskommelse med Hotel Commodore (idag Grand Hyatt) att han och Birgit ibland skulle synas i hotellets festvåning, under uppladdningen inför VM-matchen 1959.
Jag vet inte om Torgny Sommelius visste något annat, eller om han bara tog en rövare för att klassa upp sitt eget boende.
Vid mitt besök, 1980, kunde man möjligen spåra en viss patinerad charm på Wellington.
Jag hälsar på hos Ingo i Onsala 2005.
Året efter checkar den fiktive kazakiske journalisten Borat Sagdiyev in på Hotel Wellington i New York. Då kostar det 117 dollar per natt. På rum 311 ser han Baywatch på TV och där får han också telegrammet hemifrån att frun Oksana dödats av en björn, gör high-five med Joe från lobbyn som läser upp det och drar västerut i en begagnad glassbil för att erövra Pamela Anderson.
Själv tog jag flyget till Minneapolis och rullade sedan Greyhound tillbaka till New York City. Då bodde jag på Hotel Empire, vid Lincoln Centre. Systerhotell med Essex Hotel i Boston's South Side och New York Citys första hotell med uteservering. Det skulle kunna ha varit mig som Joni Mitchell skrev om i Raised on robbery: He was sitting in the lounge of the Empire Hotel. He was drinking for diversion. He was thinking for himself... , om det inte vore för att låten gavs ut 1974.
Och nä, jag har inte bott på Chelsea Hotel.

Etiketter: usa

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln