Hunddagar i Wien

Brukar köpa några dvd:er med film då jag är ute och reser. I juni var jag i Wien.

Den österrikiske filmskaparen Ulrich Seidl har jag träffat på då jag sett två av hans Paradise-filmer på Biografteatern Scala i Ystad senaste halvåret. Paradise: Kärlek, om tanterna som reser till Kenya för att knulla unga män, och Paradise: Tro om en förvirrad missionerande strängt katolsk kvinna vars eget liv är mycket komplicerat.
Från Wien tog jag hem Hunddagar (2000) och såg den i går. Heta sommardagar i Österrike följer vi några människoöden. Filmen blev Seidl's genombrott och på Wikipedia kan man läsa:
"Här är Seidls återhållsamma stil tydligt utpräglad, liksom hans tematiska belysning av den moderna kulturens mer obehagliga och frånstötande sidor, kryddat med svart humor."
Det finns spår av Roy Andersson eller Kaurismäki, men Seidl trampar friskt och oberörd, hoppsan!, över de osynliga gränser som de båda skandinaverna trots allt håller sig inom. Skrattet fastnar i halsen på tittaren och ibland blir det också lite too much.
Paradise: Kärlek är utomordentligt svår att förhålla sig till. De patetiska sekvenserna av frustrerade medelålders kvinnor på sexjakt efter unga starka svarta män måste ses med ett inre ljus riktat mot alla de feta gubbar som letar unga asiatiskor i exakt samma syfte. Först då får filmen sitt berättigande.
Att Ulrich Seidl själv växte upp i ett strängt religiöst hem och faktiskt var på väg att studera till präst får var och en själv dra sina slutsatser av.

I Wien köpte jag också filmen Tre herrar (Drei Herren, 1998 av Nikolaus Leytner). En burlesk historia om tre mentalpatienter som försvinner på vägen till sommarkolonin och var för sig tas emot av bybor i en by som samtidigt är på fötterna i jakten på tre förrymda galningar. Stundtals roligt, stundtals banalt och lite för mycket Helan & Halvan.

Etiketter: österrike

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln