Och var fanns Ove Giedde?

Det är ju alldeles förbannat. Jag betalar 60 danska kroner för att komma in i domkirken i Roskilde i min jakt på resterna av den skånske stormannen och amiralen från Kvidinge, Ove Giedde, och ändå hittar jag honom inte.

Jag får i och för sig en broschyr om kyrkan, på danska, i entréavgiften och möjlighet att mumsa på några torra vaniljkransar, med lagom plastig sylt, och svart kaffesump från pumptermos i en vit fluorsköljarmugg.

Hjälp att hitta Ove Gieddes sarkofag blir det däremot inte. Receptionisten slår och slår, i sina pärmar, och ut med sina armar. Som mystiska besvärjelser från en svunnen tid mumlar han ursäkter på grötig själländska. Det hjälper föga.

Amiralen från Kvidinge verkar inte ens honom bekant.

Jag avstår kaffebordets läckerheter och travar runt i kulturarvet där jag försöker läsa dess mjukslitna marmorstenar. Gammelnamnen anas enbart. En mellanstadieklass har jättekul och utnyttjar skickligt katedralens mäktiga akustik.

De bleka muralmålningarna döljer åtskilliga inmurade stormän och några storkvinnor. Svend Estridsens benrangel ligger i en hög i ett hålrum i en av de kraftfulla pelarna. 1911 tog man fram honom och konstaterade att han borde haft en ny höftled.

Svend Estridsen är inte helt okänd för mig sedan tidigare skriverier så jag nickar en hälsning åt pelaren.

I en artikel av populärhistorikern, stockholmaren från Huskvarna Alf Henrikson, i Kulturens Värld (sept-nov 1987) noterar jag att han lyckas skriva en lång drapa om denna Estrids påg Svend utan att nämna Svends skånska ursprung. Han var sonson till Skånes siste kung, Torgils Sprakalägg, vars morfar hette Harald Blåtand. Och visst var det Tveskäggen som var Svends morfar? Nu var inte Svend någon krigarkonung – inte som morfar, eller farfar som blott svor en ramsa och hoppade i sjön med den skånska strutkronan i ett fast grepp när en pil genomborrade hans hals under slaget vid Svolder.

Svend haltade istället iväg till Sverige när det började osa katt där hemma. I Danmark igen höll han sig väl med kyrkans mannar och var nog både snäll och kärvänlig. En förfärlig massa barn fick han och kvinnorna var många. Två var han gift med, ungarna fick han med andra. Kvinnotycket gav honom smeknamn.

Nu ligger han i en hög, inmurad i en pelare längst fram i koret i Roskilde domkyrka alldeles ensam. Blåtanden har en egen pelare snett emot, men det är rätt osäkert om han är hemma.

Själv är jag vilse i jakten på Giedde. Skåningen vars spår jag korsade i Tharangambadi i Tamil Nadu i Indien. Han som växte upp på Tommarp och seglade till Trankebar, där han grundade Danmarks indiska koloni.

Jag tittar lite förstrött på Margrethe I som fått domkyrkans hedersplats. Trampar runt i kannikekoret och glor ömsom på den tredelade altartavlan och ömsom på marmordonnan som ligger utsträckt framför mig.

Kristianstadsbo under 27 år kan jag inte lämna kyrkan utan att ha hälsat på hos Christian IV. Han har eget rum, en liten utväxt på kyrkosidan där solljuset får hans silversarkofag att blänka. Tillbyggnaden har ritats av Steenwinckel som ju också var arkitekten bakom Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad. Thorvaldsens staty ger en bild av den gamle kongen som utstrålar mer ängslighet än den pondus, generositet och glimt i ögat – det vänstra som han har kvar efter nesan vid Kolberger Heide, som jag hade väntat mig. Eller i alla fall hoppats på. Jag blir nästan lite ledsen.

Kongen tömde Danmark på pengar men är väl ändå den störste vi haft.

När mellanstadieklassen äntrar kapellet inser jag att jag aldrig kommer att få reda på var Ove Giedde vilar, släntrar ut i solen, tackar lapplisorna för den nya parkeringsskivan och kör mot Svendborg och Äröfärjan. På kvällen checkar jag in på vandrarhemmet i Marstal, som är stängt för säsongen, och i brist på annat umgänge slår jag upp domkyrkobroschyren. Det blir svårt att somna sedan jag läst: ”Under kannikekoret finns Ove Gieddes krypt…”

Morgonen därpå äter jag mina frukostbullar på ett bageri i Ärösköping. En medelålders amerikanska från Iowa som söker sina rötter på öarna får spelet då hon hör att jag kommer från Ystad. Hon har sett alla Wallanderfilmer och bara äääääääääääääälskar dem.

Etiketter: danmark

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln