Från Baku till Batumi

När skymningen sänker sig över det enorma promenadstråket längs Kaspiska Havet och Bakus ljus tänds bjuds man på ett omväxlande och fascinerande skådespel.
Skrytskraporna som går under det gemensamma namnet ”the flaming towers” flammar som en gigantisk brasa i den ljumma kvällen. Så byter de skepnad och tre män med den blå, röda och gröna flaggan med måne och stjärna marscherar över himlen. Den azerbajdzjanska republikens demokrati känns ibland skör och lättiltad. President Ilham Alijev, och hans föregångare i presidentpalatset, pappan Hejdar Alijev, är närvarande med porträtt och citat på många offentliga platser.
Baku har sin ”gamla stan” med ringmur, prång och gränder, klassat som världsarv. Det är rensopat och prydligt och nästan lite för kliniskt och livlöst och riktigt charmigt blir det inte förrän vi slinker in på ett hamam och får en halvtimmes hårdhänt massage, och ett glas te, av en medelålders brottare.
I spåren av Eurovision 2012 söker sig världens artister till scenen i Baku. Jag ser en affisch för den amerikanska jazzsångerskan Stacey Kent som en gång bedårade mig i Kristianstad. En annan poster berättar om en föreställning av Astrid Lindgrens ”Karlsson”.
De styrande i Baku har sagt att staden inom bara några år ska ha en flottare, fräckare och modernare skyline än självaste Dubai. Det är oljepengarna som smörjer ekonomin.
Under sovjettiden förföll stora delar av oljeindustrin.
Innan Lenin och hans bolsjeviker raserade Baku hade den byggts upp till världens största oljeproducent. Det var Rothschildts, Rockefellers och Nobel som pumpade olja för glatta livet.
Vi tar en lokalbuss till Luna Park, ett ödelagt nöjesfält, en bit nordost från city längs Nobel Prospekt. Där bakom ligger Villa Petrolea, Nobelföretagets representationsvilla. Stora delar av egendomen är fortfarande förfallen, men byggnaden och den närmaste trädgården är iordningsställda. I villan huserar en exklusiv oljeklubb och delar är museum över bröderna Nobels insatser i Baku.
Det var Robert Nobel som reste från kontoret i Sankt Petersburg till Baku för att hitta trä till bösskolvar som skulle tillverkas. Istället fann han olja. Resten är historia.
Villa Petrolea renoverades inför Eurovision i fjol och det finns bilder på Loreen då hon besöker huset och Nobelsamlingen där. Det är inte öppet då vi kommer dit, men Nakhim öppnar försiktigt dörren och hör efter vad vi vill. Han poängterar att det är stängt och att det inte finns någon guide, men har i nästa ögonblick bjudit in oss och ägnar sedan en dryg halvtimme åt att visa oss runt och berätta. Förutom allt annat ser vi bröderna Nobels champagnekyl, en vinbox och Robert Nobels koffert…
Bröderna Nobel låg långt framme både i den tekniska utvecklingen och i att ta hand om sin personal. Det var också Nobelbolaget som 1904 lade en lång pipeline från Baku vid Kaspiska Havet till georgiska Batumi vid Svarta Havet. Batumi var vid den här tiden en livlig frihamn och handeln var i stort sett oreglerad.
När vi några dagar senare kommer till Batumi, huvudstad i provinsen Adjarien, på gränsen mot Turkiet, hittar vi ännu ett alldeles nytt och intressant Nobelmuseum. Det är tydligt att de svenska bröderna gjort avtryck i Kaukasus.
Batumi är georgiernas semesterort. Fortfarande en betydande hamn så vimlar kvarteren kring vårt hotell av växlingskontor och spritbutiker. En bit inåt city ligger casinon och längs havet går en strandpromenad som får förebilden i Nice att blekna i minnet.
Batumi är Bakus bohemiske lillebror. Lite vildare, lite skitigare – och lite charmigare.
Efter veckans bästa kebab från ett hål i väggen i de turkiska kvarteren, sjunker jag ned i stolen, nickar åt barberaren i Batumi som steriliserar rakkniven med sin tändare, lutar mig bakåt, blundar och känner det skarpa stålet snabbt snitta av veckans skäggstubb.

Kristianstadsbladet 2013-06-24
 

Etiketter: georgien azerbajdzjan

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

Jag har rest i 40 länder 20131101