Tbilisi loves you

När vi tidigt på morgonen sätter oss i taxin på Tbilisi International Airport för att resa in till den vaknande staden har vi inte stort hum om vad som väntar oss.
Vi vet att Georgien har en president och en premiärminister som tycker instinktivt illa om, och baktalar, varandra, men också att folket anses vara ett av världens mest gästfria. Jag har dessutom läst att Georgien ligger i topp av de länder i världen som svenskar av olika anledningar helst undviker.
För mig är det skäl nog att resa dit och ta reda på mer.
När vi försiktigt pekar på skylten som säger att taxametern ska vara påslagen blir det en kort men intensiv diskussion med chauffören innan han bromsar in vid vägkanten, knallar ut och vräker upp koffertluckan. Är han på väg att kasta ut våra väskor och lämna oss i diket?
Inte då. Han pillar fram en tvåliters PET-flaska som legat gömd vid reservhjulet, och skickar över den till oss med ett grin. Det är inte lemonad:
- Georgian cha-cha, flinar han och vi begriper andemeningen; drick nu, så försonas vi.
Klockan är sex på morgonen och vi skålar i hembränd grappa, inte alls oäven, vid vägkanten tillsammans med vår chaufför. Strax är vi goda vänner och på vägen in till hotellet kör han långa turer och visar upp sin stads sevärdheter. Det blir heller inte särskilt dyrt.
Tbilisi loves you.
Texten lyser i grönt på mobilens display. Det är namnet på den trådlösa surfzonen som omfattar stora delar av centrala Tbilisi. Jag kan ta upp min mobiltelefon, kolla mejl och uppdatera mig på facebook eller läsa om IFK:s SM-final, när jag promenerar i de gamla stadsdelarna eller hänger vid det blinkande räcket på den flashiga Fredsbron över Mtkvarifloden.
Duktiga svenskar kan känna sig en aning stukade då de inser att världen runt omkring oss trampar på i ett högre tempo än vi själva mäktar med. I Tbilisi slipper du alla krångliga inloggningar med lösenord eller avgifter för wifi-uppkoppling.
Den georgiska huvudstaden är en fascinerande blandning av modernt och riktigt gammalt. Det är en stad som är lätt att tycka om och egentligen är det bara den huvudlösa trafiken som stör intrycket.
Under ett morgontidigt strövtåg hamnar vi i saluhallarna. Ser slaktare som med cigarett i mungipan yxar till kotletter ur ett stort köttstycke, kvinnor som staplar grönsaker och andra som bjuder ut smågrisar på rad.
Påskaftons kväll tänds böneljusen i och utanför de många kyrkor och gudstjänstlokaler som finns. Tysta, allvarsamma, passerar unga män och kvinnor förbi och gör korstecknet.
Sankt Göran, han med draken, Georgiens alldeles speciella helgon, lyser i guld från sin piedestal. Moder Georgia, i sten, blickar ut över gamla stan. En bit bort pulserar nattetid ljusen på radio- och TV-tornet som i folkmun kallas Tbilisis Eiffeltorn och där står det dessutom ett stort pariserhjul.
Det är också Paris man många gånger tycker sig känna igen.
En linbana tar dig upp på höjden.
Likt ett ägg på högkant lyser kupolen på presidentpalatset där den omtvistade presidenten Micheil Saakasjvili bor.
Den georgiska flaggan, den vita med de röda korsen, fladdrar överallt. Ofta i sällskap med EU:s blå. Det är ingen hemlighet att Georgien vill vara en del av Europa, samtidigt som beroendet av den mäktiga grannen i norr, Ryssland, i allra högsta grad är närvarande.
Det är ryssar som trängs på casinot och på caféerna. När de nu åter intresserar sig för att importera det georgiska vinet och Borjomis mineralvatten, en export som legat nere sedan kriget 2008, är det en betydelsefull marknad som öppnas på nytt för georgierna.
Det kan inte vara enkelt att manövrera i ett litet land som sargats av inbördeskrig och förlorat två stora delar, Abchazien och Sydossetien, och samtidigt ha grannar i söder, Armenien och Azerbadzjan, som inte talar med varandra.
Men Tbilisi loves you, och det är lätt att bli förälskad.

Kristianstadsbladet 2013-06-13
 

Etiketter: georgien

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln