Ove Gieddes indiska äventyr

Sankar böjer sig ned och plockar upp en liten blå skärva ur sanden. Han håller den mellan tummen och pekfingret, kisar och konstaterar:
- Danskt porslin.
Det hade inte varit så märkligt om det var någonstans längs Öresund. Men det är i sydöstra Indien, i byn Tharangambadi på Coromandelkusten. Framför oss reser sig de tjocka murarna runt Fort Dansborg som grundades för nästan fyrahundra år sedan av skåningen Ove Giedde.

Detta är Trankebar. En liten bit av Danmark i Indien under 225 år.

I byn har Sankar pekat ut husen ett efter ett. Där, den danska guvernörsbostaden, där, en flickskola inrymd i ett gammalt danskt patricierhus och där, Nygades kyrkogård. Vitkalkade byggnader med pelargångar och verandor. Tropikernas fukt kryper längs väggarna och lämnar långa mörka spår.
Vi har besökt Jerusalemskyrkan som pyntats inför julen och sett stadsporten med Christian VII:s monogram.
Allt i en landsortsby som vid första anblicken är precis lika indisk som alla andra. Insprängda bland stenhusen ligger hyddor av flätade palmblad.
Sankar är kontaktman för den danska vänföreningen till Trankebar, och guidar kunnigt genom byn.
Danskarna lämnade kolonin 1845 och sålde den till britterna, men det danska avtrycket är fortfarande stort och det är ingen helt unik händelse att en skärva danskt porslin sticker upp ur sanden vid fortet. I hemmet på Dronningens Gade har Sankar en imponerande samling mynt från den danska tiden, som han eller byns fiskare har hittat på samma sätt.

Det var Christian IV som skickade en expedition mot Ceylon och Indien. Ove Giedde, från Tommarp vid Kvidinge, var bara 23 år gammal men amiral nog att leda äventyret.  
I oktober 1618 lättade det danska ostindiska kompaniets flotta ankar och lämnade Öresund. I maj 1620 anlände man Ceylon. Då hade skörbjuggen decimerat besättningarna med nästan 300 man. Efter att Giedde sett till att danskarna fått handelsrättigheter på Ceylon sattes segel mot Indien.
Holländaren Roland Crappé, som var i dansk tjänst, seglade i förväg för att varsko fursten Ragunatha i Tanjore i sydöstra Indien att den danske kungens män var på ingång. Hela äventyret höll emellertid på att gå överstyr innan det ens hade inletts. Ett försök att kapa en sampan slutade med att danskarna hamnade i bråk med portugiserna som redan var etablerade i Negaputtinam, en bit söder om Tharangambadi. Danska huvuden höggs av och sattes på pålar, för att skrämma de andra hem igen. Crappé och resten av besättningen lyckades fly till Tanjore där fursten tog dem under sitt beskydd. Därifrån kunde han snart lämna besked åt Giedde att denne kung Christians utsände var välkommen i land.
Det var en frustrerande långsam process som inleddes för Giedde för att få till ett handelsavtal mellan fursten av Tanjore och kung Christian.

Det handlade om gåvor och gengåvor, om uppvisning och utpressning, likväl som krav på att danskarna skulle följa indiska och tamilska ritualer.
Det finns brev och anteckningar bevarade på det danska riksarkivet där Giedde själv berättar om besvärligheterna.
I november 1620 tröttnade till synes Ove Giedde, bröt upp från Tanjore och överlät slutförhandlingarna åt Crappé. Taktiken gick hem, fursten mjuknade och avtalet skrevs slutligen under den 19 november.
Danmark fick rätt att etablera sig vid Tharangambadi och fritt driva handel. De döpte platsen till Trankebar.
Furst Ragunatha av Tanjore var angelägen om att danskarna etablerade sig som en motvikt till portugiserna längre söderut. Det var ren handelspolitik. Ökad konkurrens bland européerna gav fursten bättre lönsamhet.
Ove Giedde blev kolonins förste guvernör, satte omedelbart spaden i sanden till det stora bygget av Fort Dansborg, pantsatte kanoner och köpte kryddor. Efter ett år utnämnde han Roland Crappé till ny guvernör och seglade hem till Köpenhamn.
Hemma fortsatte Ove Giedde i kungens tjänst. Först i Norge och på sin ålders höst som länsherre i Helsingborg. Han förberedde sin grav i Mariakyrkan, men när Skåne blev svenskt 1658 reste han bitter över Sundet och gravsattes efter sin död 1660 istället i Roskilde domkyrka. Tommarp ingick i lösen för Bornholm och blev svensk kungsgård.
På Coromandelkusten står Fort Dansborg kvar som ett minne av denne företagsamme skåning.

Det är ett klassiskt fort med metertjocka murar. Byggt för att stå emot både havet med den fruktade nordostmonsunen, som angripare från både sjö och land. Det reser sig ur sanden som hämtat ur Jaime Vallvés tecknade serier om Johan Vilde.
Redan 1623 då befästningen stod klar kom den unge islänningen Jon Olafsson till Trankebar. Han var värvad som skyttesoldat i garnisonen, men skrev många år senare ned sitt livs historia, en av de viktigaste källorna till hur livet kunde te sig i den danska kolonin.
Han berättar inlevelsefullt om indiska traditioner och seder han möter.
Tsunamin 2004 drabbade Coromandelkusten med full kraft. Ett tempel strax norr om fortet fick svåra skador och Tharangambadi förlorade ungefär 400 av sina 5000 invånare, berättar Sankar.
Bottenvåningen på fortets huvudbyggnad utgörs av stora lagerlokaler. Hit forslades varor från hela Sydostasien för vidare befordran till Danmark. Det var kryddor, tyger och ädla stenar.
När vi går en runda bland källarvalven lägger jag märke till de nygjorda portarna i bastant trä, som ser ut som om de vore smidda.
- De tillverkades till en fransk filminspelning, berättar Sankar, men är inte riktigt säker på att de är historiskt korrekta, om än de är dekorativa.
Det finns vaktlokaler, stall, fängelse och dessutom hemliga rum och gångar dolda i väggarna, för att kunna klara attacker och belägringar. Murarna är fulla av klotter från turister och besökare.

På ovanvåningen finns ett litet museum som berättar om den danska kolonialismen i Indien.
Det var inte alltid lätt att driva en framgångsrik handelsstation i Indien och genom århundradena möter vi ett mustigt och färgrikt persongalleri.
Redan kolonins tredje guvernör, den olycksalige holländaren Bernt Pessart, körde verksamheten i botten. Han var ambitiös, men gjorde den ena felinvesteringen efter den andra. Samtidigt sjönk garnisonens moral med dryckenskap och lösaktighet som följd. Ryktet nådde Köpenhamn och kungen skickade 1639 ut en ny guvernör för att ta tag i förhållandena. Det höll på att sluta med inbördeskrig. Pessart köpte en båt av portugiserna och rymde till Japan, när revisionen avslöjade bristerna i bokföringen. Men innan han reste gav han order att den nye guvernören, Willem Leyel, inte skulle släppas in.  Det slutade med att danska trupper tvingades belägra sitt eget fort. Konflikten blåstes dock av innan skott avlossats.
Norrmannen Peter Anker får än idag stor uppmärksamhet för de detaljrika teckningar och akvareller han gjorde under sin tid som guvernör, kring 1800. Han tecknade människor och vardagsliv och bidrog till kunskapen om Indien.
Anker var ingen affärsman, men en elegant festprisse och höll stora bjudningar för brittiska och franska kolonialtjänstemän. Han reste till Indien med stora skulder, som bara växte. Slutligen var han så desperat att han bad sin bror i Danmark att skaffa honom en rik änka, att gifta sig med. Det lyckades inte heller.
Hans stora skulder till staten skrevs dock av och han fick behålla pensionen efter sin tjänstgöring.

I Jerusalemskyrkan hänger porträttet av tysken Bartolomeus Ziegenbalg bland färgglatt pynt och julgirlanger. Missionären Ziegenbalg var ett språkgeni. På åtta månader lärde han sig tamil. 1708 började han översätta Nya Testamentet, fyra år senare satte han upp en tryckpress i Trankebar och startade därpå ett pappersbruk. 1715 var översättningen till tamil klar och han kunde ge ut evangelierna på eget förlag.
Ziegenbalgs totala motsatser hette Storm och Andersen. De båda prästerna kom till Trankebar på 1640-talet och förlorade fotfästet fullständigt med hjälp av den lokala arraksspriten. De blev en visa över hela Sydindien sedan de sprang nakna genom byn med stora svärd, högg ihjäl boskap, höll till på bordellerna och predikade berusade i kyrkan.
Båda prästerna dömdes till döden. Andersen benådades och sändes till Ceylon men Storms dödsdom verkställdes genom att man knöt tyngder vid hans fötter, stoppade honom i en säck och dumpade honom levande i Indiska Oceanen en bit från kusten.

Sedan ett dussintal år tillbaka finns en dansk intresseförening till Trankebar som inte bara bevarar minnet av den danska kolonialtiden utan dessutom arbetar aktivt med att samla in pengar, renoverar och rustar upp många av de gamla danska byggnader som fortfarande finns kvar i Tharangambadi.

Etiketter: indien danmark

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln