Inte bara Bollywood...

I mångmiljonstaden Chennai i delstaten Tamil Nadu i Sydindien tar vi en taxi-rickshaw till biografen Woodlands.
Minst en tredjedel av stolarna är knäckta i ryggen eller söndersuttna. Det är rätt skitigt i lokalen och en fläkt blåser kalluft över ryggen på oss. En Coca-colaburk dansar i draget och ett tag tror jag på allvar att det är en råtta som leker med burken.
Jag är på indisk filmfestival.
För styvt femtio kronor får jag ett inplastat ID-kort om halsen och tillträde till hundratals filmer.
Skandinavien representeras av några finländare och Lars von Triers dystopi Melancholia. Vi väljer två andra filmer. En långsam latinamerikansk historia, Porfirio, och en indisk film som heter Waves of silence.
Den indiska filmindustrin är ofantligt stor. Det sägs att det produceras tusen spelfilmer årligen i Indien.
Bollywood, filmindustrin kring Bombay, har blivit ett begrepp och synonymt med indisk film för stora delar av världen. Det ska vara spänning, romans, action och lite komedi i en salig röra, som med jämna mellanrum lättas upp med sång- och dansnummer. Gärna lättklätt på en strand eller beslöjat i en öken. I London såg jag för några år sedan filmen Tashan, som var ett skolexempel på just Bollywoodfilm.
Men indisk film är så mycket mer än den här glättiga, ofta ganska simpla, underhållningen.
Waves of silence är producerad i delstaten Assam långt upp i nordost, där den blygsamma filmindustrin kallas Jollywood. Det är en i botten allvarlig film som handlar om en vanlig familj som förlorar en familjemedlem i terrorattackerna i Mumbai 2008. Skildringen av det gamla paret som förgäves söker kontakt med sonen i Mumbai är gjord med både värme och humor. Så fick filmen också pris som bästa film på filmfestivalen i Bangalore i fjol.
När jag läste kultursidorna i The Hindu för en dryg vecka sedan gjordes en resumé över det indiska filmåret 2012. Jag hittade inte Waves of silence där, men noterade en rad andra filmer. I en välsorterad dvd-shop i gallerian Spencer Plaza i Chennai kunde jag hitta sex av titlarna The Hindu rekommenderade.
I går kväll såg jag Kahaani.
Det är inte heller en Bollywoodfilm. Filmen är en thriller som producerats i Kolkata. Ingen sång och ingen dans, men en riktigt spännande film där huvudrollsinnehavaren Vidya Balan i bästa fall bryter ny mark för de indiska kvinnorna i ett mansdominerat samhälle.
Vidya Balan spelar en höggravid kvinna på jakt efter sin försvunne make i Kolkata. Med sin stora mage plöjer hon rakt in i en karusell av lönnmördare, förrädare och inbilska agenter. Filmen som hade en blygsam budget spelade på två månader in nästan tjugo miljoner dollar.
Kanske kan filmer som denna, på sikt i alla fall, förändra attityder och slå in några kilar i det indiska manssamhällets krackelerande fasad.
De övriga fem indiska filmerna som The Hindu placerade i topp för 2012, var:
English Vinglish – om en hemmafru som retas av sin man för sin dåliga engelska, och som bestämmer sig för att göra något åt det, och i hemlighet tar kvällskurser.
Oh my God – handlar om en antikhandlare och ateist som stämmer Gud då hans butik är den enda som blir totalförstörd i samband med en lokal jordbävning. Bollywood-komedi.
Ek tha Tiger – action av Kabir Khan och den näst mest säljande Bollywoodfilmen genom alla tider. Här handlar det om agentraffel mellan indiska och pakistanska agenter. Och här flödar musiken.
Vicky Donor – är romantisk komedi i Bollywoodtappning, och man skulle kunna tänka sig Hugh Grant eller Ben Stiller i en amerikansk variant. En spermaklinik håller på att tappa sin position när man hittar den perfekta donatorn, men vill han ställa upp?
Shanghai – en politisk thriller av Dibakar Banerjee, där en porrfilmare av misstag filmar något som kan störta regeringen. Mycket musik och med ett soundtrack som blev ett framgångsrikt album.
Det var lite kort om sju av fjolårets indiska filmer. Bara 993 kvar att recensera…

Kristianstadsbladet 2013-01-21
 

Etiketter: indien

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln