Inget att hänga upp sig på


Jag kom hem från Berlin sent i söndags kväll.
I dag cyklade jag på loppistur i Ystad i jakt på en snygg bräda. På Lions loppis, vid färjehamnen, där de polska, tjeckiska och bulgariska lastbilarna rullar förbi så att marken gungar, rotade jag planlöst i en pappkartong med trägalgar och snappade åt mig en från Eriks Gosskläder i Fagersta, en från Göstas Hörna i Landskrona och så den här.

Trägalgar är kultur. De berättar. Den här kommer från Hotel Nordland i Berlin och har mycket att berätta, om vi bara lyssnar noga.
Hotellet ligger på Invalidenstrasse 115 i Berlin-Mitte, i närheten av Stettiner Bahnhof. Ett hotell som byggdes 1912, samma år som Titanic gick under och August Strindberg dog.
Professorn Giesbrecht på Universitetet i Osnabrück förklarar att hotellet var modernt med 125 rum, rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på varje rum. Det fanns en förstklassig restaurang med sommarträdgård, bar och konferens- och konsertrum.

Hotel Nordland kallades en tid för Hotel Danziger Hof och när Berlinmuren var byggd och hotellet hamnade i den östra delen döptes det om till Hotel Neva, efter den ryska floden.
Då hängde ryska säkerhetstjänstemän, agenter och underrättelseofficerare, sina uniformer och trenchcoats på hotellets galgar. Det vimlade av spioner i Berlin under hela 1900-talet.
Den danska konstnären Sophie Erlund som bor och verkar i Berlin har gjort en installation kring gamla Hotel Neva för galleriet PROGRAM. Inför den intervjuade hon bland annat den österrikiska skådespelerskan Renate Bronnen, som under 1960-talet med sin make livligt frekventerade hotellet och dess restaurang då de var i Berlin. Frau Bronnen berättar om samtal med rum fulla av artister, om gröna madrasser stinkande av tobaksrök, men också om rysk kaviar och sekt, rariteter i det kärva DDR.
Sophie Erlund försöker återskapa lite av hotellets flagnade glans. Gamla kandelabrer och ljuskronor blir skuggspel på väggen, i fönstret återspeglas en gardin som tycks flyta samman med gatan utanför. Strålkastarljus från passerande bilar reflekterar en värld som är både då och nu.

I en Stasiakt över skådespelerskan Eva-Marie Hagen nämns att hennes man, den östtyske dissidenten och vissångaren Wolf Biermann, i mitten av 1960-talet frekventerade Hotel Nordland. Biermann portades från DDR 1976 och Eva-Marie Hagen flyttade ut året efter med sin dotter, punkikonen Nina Hagen.
Sommaren 1962 hängde journalisten Svante Löfgren kavajen på Hotel Nordlands galgar. Han hade varit där redan på 1930-talet, och återvände nu genom den nyuppförda muren. Han noterade att skylten som skröt om rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på alla rum fortfarande satt kvar. Hotellet var skamfilat och doftade tvättmedel. I matsalen åt han Biff á la Strindberg vilket var oxkött i senap med hackad lök. Bland det bästa Östberlin kunde erbjuda.

Den brittiske författaren Ian McEwan har rört sig kring Hotel Nordland. I sin bok Oskulden (1989) beskriver han hur bokens huvudperson Leonard tas till Hotel Neva:
"Det hette förr Hotel Nordland, ett andraklassens etablissemang. Nu har det förfallit ytterligare, men är ändå det bästa hotellet i Östberlin. Allt som allt så lämnar hotellet ett nedkört och ödsligt intryck som gör litet eller intet för att lhöja stämningen för gästerna. Emellertid kastar hotellet ändå ett slags sken på trottoaren från lobbyn medan den kooperativa restaurangen mitt emot bara har en svag blå neonskylt och kondens på fönstren som ett tecken på att den är öppen..."
En annan brittisk författare, Edmund Crispin, som egentligen hette Bruce Montgomery, och var kompositör av filmmusik, tog in på Hotel Nordland i april 1937. Han stannade några dagar, upplevde "Die Meistersinger" på operan och Hitlers födelsedag innan han reste hem. Crispin skrev sedan flera kriminalromaner och söp ihjäl sig.

Lillebror och jag hette en film som spelades in 1940 och regisserades av Weyler Hildebrand. En fars med Thor Modéen, Elof Ahrle, Åke Söderblom, Hjördis Pettersson och Gaby Stenberg. Arne Lindblad spelar rollen som portier på Hotel Nordland i Berlin, men recensenterna är inte överens om filmens storhet. DN skriver: "Den hör till det roligaste Weyler Hildebrand har gjort..." och SvD kontrar med: "Tyvärr saknar han i hög grad omdöme...elegans är inte hans starka sida." Ingenting pekar emellertid på att skådespelarna ens var i närheten av Invalidensstrasse 115 i Berlin.

Hanna Kalter Weiss har skrivit boken om Scuds, en tonårig judisk flykting i det nazi-ockuperade Holland under kriget. Hon berättar hur den unga huvudpersonen får en tågbiljett från Amsterdam till Berlin, för vidare befordran till Danmark och Helsingör och sedan färjan till Sverige. I Berlin:
"Fakta lät bra. Solitt. Hur annars hade hon kunnat klara attg stå här och borsta tänderna i badrummet på femte våningen på Hotel Nordland, i Berlin anno 1943. Tre år in på andra världskriget. Efter ett besök på nattklubb, inklusive razzia, tillsammans med en främmande tysk. Nästan magi. Allt du behövde göra var att vifta med ett svart pass med tre gyllene kronor under deras ariska näsor. Så artiga de kan vara så där plötsligt."
När jag får reda på att Kalter Weiss översatt Clownen Jac från svenska gror en misstanke om varför hennes Scuds hamnar på just Hotel Nordland i Berlin. Hjalmar Bergman skrev Clownen Jac och den kom ut 1930 och blev Hjalmar Bergmans sista bok. Nyåret 1930-31 dog Bergman i Berlin - på Hotel Nordland, där han regelbundet bodde. I en essä av Margareta Dubois beskrivs hur vännen Algot Ruhe strax före jul 1930 flyttar in på hotellet för att vara nära Bergman när denne var sjuk. Bergman tycker det är onödigt, Ruhe flyttar ut, och Bergman dör. Ruhe skriver om sorgen till Hjalmar Söderberg.

I ett brev från Hotel Nordland till förläggaren Tor Bonnier i Stockholm beskriver Bergman några år tidigare sin situation:
"...dels skrämmer du icke med dålig middag en karl som sedan fjorton dar ej förtär annat än ägg-gulor, grädde, torkadt bröd, opium och bordeaux. Denna menu är i och för sig både välsmakande och närande men när man
får den två gånger om dagen i en halv månads tid, hinner man tröttna. Vete fan, vilken djävul som flugit i det gamla skrovet men obduktion får visa’t..."

Citatet ur brevväxlingen är hämtat från Sverker Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm - Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930, tillgängligt på www.hjalmarbergman.se

Hotel Nordland är numera kontor men byggnaden är kulturminnesmärkt. Det är min galge också. Göstas Hörna i Landskrona och Eriks Gosskläder i Fagersta får jag återkomma till...

Etiketter: tyskland

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln