Whisky Blues - på riktigt...

Exakt två år och två dagar efter att boken Whisky Blues släpptes står jag på parkeringen till destilleriet Edradour strax utanför Pitlochry, slår upp sidan 72 och konstaterar nöjd att det är en närmast perfekt beskrivning av miljön kring whiskyfabriken.
I min och Börje Berglunds bok guidar den sköna och mystiska Fiona gästerna i destilleriet. I verkligheten är det Frank som jobbat hela sitt liv på bank, som nu som pensionär berättar mustiga historier, bjuder på en dram och leder besökarna kring mäskfat, kopparpannor och lagertunnor.
Säckpipan ljuder från entrén, Frank bär kilt och gröna knästrumpor och det är så skotskt det bara kan vara. Ändå tvekar han inte en sekund då jag undrar om hans inställning i den kommande folkomröstningen om totalt självstyre för Skottland. Röstar han för?
No, säger han.
I nästa mening avfärdar han hela omröstningen med att det inte handlar ett dugg om nationalism. Det är ren och skär ekonomi, säger den gamle bankmannen, och tillägger att han som guide inte bör prata politik. Han är här för att prata whisky. Whisky som är, tillsammans med olja, sedan 1980-talet en allt ökande andel av den skotska ekonomin.
Det finns en baksida med att bygga sin ekonomi kring sprit. Skottland har kanske flest alkoholister i Europa och problemet bara växer. För en tid sedan rapporterades om en åttaårig flicka som togs in på behandlingshem för sina spritproblem.
Samma dag som The Sun skriver att Skottland som första nation i Storbritannien beslutat att införa minimipriser på alkohol för att försöka komma tillrätta med ett stegrande missbruk så är det röda lappar och sänkta priser på en rad sorters whisky, gin och vin hos Co-op i Stornoway på Lewis, Yttre Hebriderna.
Intressen kolliderar.
Lewis och Harris är de båda nordligaste öarna i Yttre Hebriderna. Egentligen är de en ö då de faktiskt sitter ihop vid staden Tarbert på den sydligare av dem, Harris. Hebriderna är ödsliga torvlandskap men i Stornoway finns ett skogsparti, Woodland Walks, vid slottet mitt emot hamnen. Här finns också ett monument till minne av Sir James Matheson. Enligt graveringen var Sir James den mest godhjärtade människovän, aktad och nobel, beundrad och respekterad av Lewisborna.
I verkligheten var filantropen inget annat än en simpel knarkbaron. Ön köpte han för pengar han tjänat på opiumaffärer i 1800-talets Kina. Sir James var en av de skrupelfria brittiska businessmän som byggde sin förmögenhet på att göra fem miljoner kineser till viljelösa offer för det vita pulvret.
Jag tänker att maltwhisky trots allt är mer kultur än opium.
Det skotska landskapet, likväl som kynnet och klimatet, äger i sig dramatik. Utan förvarning rullar dimman in och hedarna och mjuka bergstoppar löses upp i intet. De frigående fåren riskerar liv och lem i vägkanten. I slott och torveldade pörten sätts drammen fram. Allt sammantaget blir detta en jordmån för en annan av Skottlands rikedomar - litteraturen.
Jag påminns om att JK Rowling satt på ett kafé i Edinburgh och skrev färdigt första boken om Harry Potter och besöker författarmuseet som berättar om de tre stora: nationalskalden Robert Burns förstås, men också Sir Walter Scott och Robert Louis Stevenson. Conan Doyle kom härifrån och i Edinburgh bor också Alexander McCall-Smith.
Den sista kvällen hamnar vi på The Royal Oak, en pub på 15-20 kvadratmeter med två konkurrerande singer-songwriters som avlöser varandra med gitarren. En fingerfärdig yngling visar korttrick som han lärt i fängelset. The Royal Oak är John Rebus' stamlokus i böckerna av Ian Rankin. Det är tisdagkväll i Skottlands huvudstad, stämningen är hög och prat och skratt blandas med sång och skrål. Det är ännu långt till morgon.

Kristianstadsbladet 2012-07-12
 

Etiketter: skottland

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln