Kultur i Åbo

Pizzan var slående vacker. Ett konstverk. Kebabkött, kyckling och räkor på en balanserad bädd av tomatsås och smält ost. Perfekt bakad och beströdd med oregano.Ändå var jag på vippen att ångra mig då jag beställt. Det var pappmuggsenkelt. På gränsen till sunkigt. Granne till en pilsnerbar som skröt med karaokemaskin, blinkande spelautomater, och bara ett kvarter från skira fönstergardiner för thaimassage och liveshow.
Pizzabagaren pratade kurdiska med sin son och omväxlande svenska och finska med gästerna. Det var ett stycke Åbo i kulturhuvudstaden som budget och pengar inte ser. Jag kom från en meningslös utställning på temat fotboll i kulturcentrat Logomo, och hade nästan fått migrän av den extrema designen i kulturhusets kafé.
Sista söndagen i maj i Åbo. Kall, blåsig och regnig. Jag grunnar på begreppet kultur och blir inte klok på det. Det pratas siffror. 50 miljoner besökare kommer under 2011 till Åbo. Stan satsar 50 miljoner euro. Utbudet är stort. Utställningar, konserter och föreställningar. Mycket förs in under vinjetten 2011.
Finn-Kino annonserar ”Kauhea Kankkunen 2”. Ger hopp om en rejäl fåordig finsk historia med mycket melankoli och lite tango. Men – popcornlastade publiken köar för amerikanska ”Baksmällan 2”.
Arkitekturen i delar av centrala Åbo ger gammal öststatskänsla. Grått. Monumentet utanför konstmuseet bekräftar fördomarna. Tjocka figurer i sten kramas sedan 1969 och förankrar vänskapen mellan Åbo och Leningrad. Lågmärke i invandrardebatt i Hufvudstadsbladet, bruna ID-kort till utlänningarna och Sannfinländarna är nu största parti.
Regnblöt söndag följs av solig måndag. Ett ljusare Åbo stiger fram. Längs Aura å ligger uteserveringarna tätt. Vackra gamla trähus bryter fram. Restauranger med matkonstnärer som skulle le överseende åt pizza. Museer, teatrar och biblioteket kantar ån. Längst ut sjöfartsmuseet Forum Marinum.
Mest intryck i kulturkatalogen ger projektet med att låta en handfull konstnärer designa varsin bastu som placerats ut i staden för allmänhetens bruk. Tänker på valstugorna i Hässleholm. Projektet inleds när jag åkt hem. Ingenting är gratis. Känslan härskar att de 50 miljoner euro som budgeterats också ska plockas in. Överallt finns vändkors och biljettsäljare. Inte sällan kostar det 10 euro eller mer.
På kartor och i kataloger annonserar krogarna, hotellen och gallerierna. De som har råd. Utöver kan man ändå hitta en mångspråkig pizzabagare som gör den vackraste pizza jag har sett. Och banne mig, om inte det är det som är kultur.

(Kristianstadsbladet 20110608)
 

Etiketter: finland

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln