Eichmann och dockan

Jag ringer på dörrklockan till Holocaustmuseet på calle Montevideo i centrala Buenos Aires. Efter en kort stund öppnas porten och en vänlig man släpper in mig.
Det kostar tio pesos och jag får ett par buntar stenciler och några broschyrer i handen.
Jag har nyligen läst Isser Harels bok ”Huset på Garibaldigatan” om hur Mossad, för nästan exakt femtio år sedan i Argentina, spårade upp, fångade in och förde Adolf Eichmann till Israel för rättegång.
Under läsningen om Eichmann kunde jag referera till gator och caféer som Mossads män besökte under kartläggningen av Eichmann, eller som han kallade sig i Argentina, Ricardo Klement.
När jag står i museet och ser alla bilderna från Auschwitz och de andra förintelselägren, är det en scen i en lägenhet på Näsbychaussén, hemma i Kristianstad, som kommer för mig. Jag satt för några år sedan en eftermiddag och pratade med Gienia Johannesson, som tillbringade praktiskt taget hela kriget i tysk fångenskap, varav en fruktansvärd tid i Auschwitz. Hon kom levande därifrån, och hon valde att ägna resten av sitt liv åt att berätta om vad hon var med om.
De timmarna, med en levande människa på andra sidan köksbordet, är den starkaste upplevelsen av förintelsen som jag någonsin haft. Holocaustmuseet i Buenos Aires inräknat, även om det ändå är lika fruktansvärt varje gång man påminns om förintelsen, ser bilderna från utrotningslägren, eller läser propagandatexterna och vittnesmålen..
Utställningen i den före detta industrilokalen är ganska ordinär ur ren museisynpunkt. Förutom den grundläggande informationen om nazismen och dess försök att exekvera sin ”slutgiltiga lösning på judeproblemet” så ligger fokus naturligtvis på de kopplingar till Argentina som finns. Vilka inte är få.Argentina är unikt som flykting- och invandrarland som före, under och efter kriget, tog emot tusentals judar – och även, naziförbrytare.
Det finns en stor judisk grupp i Buenos Aires.
Det var samtidigt hit flera höga nazister och krigsförbrytare sökte sig efter kriget. Adolf Eichmann, mannen som administrerade hela utrotningskampanjen, var bara en, den fruktade doktor Mengele, från Auschwitz, en annan.
Isser Harels och Gienias berättelser bildar fond till det jag ser på museet, och starka känslor griper tag och slungas runt i kropp och tanke. Hela den halvtimme jag tillbringar på museet är jag den ende besökaren. Jag är glad för det.
Mest intryck gör dockan i fångkläder som Erika May de Salzer tillverkade i lägret i Theresienstadt till ett barn. När dockan var färdig, var barnet borta. I augusti i fjol skänkte Erika May de Salzers efterlevande i Argentina dockan till museet. Jag tittar länge på den. Dockan skulle ha blivit ett litet barns vän, en kamrat, där i helvetet, men hann aldrig fram. Kanske blev ändå arbetet med dockan Erika May de Salzers sätt att överleva. Hon fann en meningsfull, och osjälvisk, sysselsättning, under de värsta av dagar som mänskligheten utsatt varandra för.

(Kristianstadsbladet 20100108)
 

Etiketter: argentina

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln