Den döde sjömannen

En handfull kvarter från vår lägenhet i San Telmo i Buenos Aires ligger den breda avenyn Paseo Colón, som en avdelare mellan de gamla hamnkvarteren och själva staden.
Paseo Colón, odödliggjord i Evert Taubes visa om Fritiof Andersson, och dennes öde, då han för en flickas skull oförtjänt hamnade i fängelse, för ett dråp.”Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär, och då vet man hur illa det går…”

Mellan hamnen, Puerto Madero, som idag är restaurang- och shoppingkvarter för det vackra folket, och Paseo Colón, ligger den tysta och till synes bortglömda gatan Azopardo. Här ligger i sin tur den svenska kyrkan i Buenos Aires, i en mörk tegelbyggnad sedan 1944.
Svenska kyrkans historia är i mångt och mycket berättelsen om den svenska handelssjöfarten.
När jag första gången besöker den svenska, numera nordiska, kyrkan i Buenos Aires, förnimmer jag nästan Harry Martinsons tunga andetag och kolrökshosta, sviter efter hans långa dagar som eldare över Atlanten. Här kunde han få en stunds ro och vila efter resan, i ett robust samlingsrum med låga bokhyllor och nötta bokryggar, några fåtöljer och läsestolar.
Men det stämmer inte i tid. Martinson eldade sig över Atlanten på 1920-talet och i ”Resor utan mål” sitter han istället i den norska sjömanskyrkan på parallellgatan Avenida Ingeniero Huerta. Rastlös och vresig efter en hård resa tänker han:
”Ge oss ett badrum i vart fartyg… ett dagrum i var båt, med bokhyllor och bänkar!... Ge oss sjömansprästerna också, men utan kyrklighet…”.
Den svenska handelsflottans trafik på Buenos Aires ebbade ut under sjuttiotalet och åttiotalet, och är i princip helt borta idag.
Norska sjömanskyrkan som Martinson kontemplerade i, revs av militärdiktaturen 1978, för att ge plats åt en motorväg.
Den svenska kyrkan var på väg mot samma öde, då Avenida Juan de Garay skulle breddas, men då slog stadsplanerarna själva bakut mot beslutet och förklarade kyrkan som byggnadsminnesmärke.
Verksamheten har ändrats genom decennierna. Den besöksgrupp som i mitten av 1900-talet var den självklara, de svenska sjömännen, är utdöd. Istället har kyrkan, förutom naturligtvis den rent andliga verksamheten, sökt sig en ny väg, som förmedlare av svensk kultur.
Varje månad visar kyrkan svensk, eller nordisk, film och efter filmen är det debatt och kyrkkaffe. Jag ser Roy Anderssons film ”Du levande” i en skön soffa i kyrkans samlingsrum. Vi är ett fyrtiotal personer i lokalen. Filmen är textad på spanska och blir en utmärkt språklektion. Det är ganska korta meningar och ett bra tempo för inlärning av nya glosor.
I den efterföljande debatten får jag känslan av att jag och sonen är de enda svensktalande i lokalen. Ingen halvfull Fritiof Andersson på bakre rad, ingen lungsiktig Martinson på en träbänk vid sidan av. Istället spansktalande paranta damer och herrar som anländer i taxi.
Jag tänker framåt. Hur ser det ut här om tio år?
För kyrkan måste det religiösa vara huvudsaken. I dag heter prästen Andres Albertssen, är född i Argentina, men med danska mor- och farföräldrar.
Om tio år - är det då ens lönt att ringa till mässa för gudstjänst på svenska?
Jag ska fråga folk i morgon då jag går dit på den årliga julmässan, dricker glögg, äter lussekatter och handlar knäckebröd och Kalles kaviar.

(Kristianstadsbladet 091127)

Etiketter: argentina

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln