El súperclásico

I helgen spelades ”El superclásico”, prestigederbyt mellan Buenos Aires, ja hela Argentinas, absolut mest populära fotbollslag, River Plate och Boca Juniors.
Under en hel vecka har media, TV och tidningar, varit fyllda av förhandssnack om lagen, om spelarna, om matchens förutsättningar.
Inget av dem har börjat seriespelet särskilt imponerande. Snarare har bägge varit besvikelser. Det gör inte intresset för matchen mindre. ”El superclásico” är fotbollssäsongens höjdpunkt.
Båda lagen har sitt ursprung i arbetarstadsdelen Boca i södra Buenos Aires, men redan 1925 flyttade River Plate norrut längs Avenida del Libertador till mer fashionabla kvarter, och förvandlades till ”los millionarios”. Boca Juniors har kvar sin förankring i arbetarklassen.
Boca är intimt förknippat med Sverige eftersom de spelar i de svenska färgerna blått och gult. Enligt historien var det också därför de valdes. Klubbstyrelsen siktade ett svenskt fartyg i La Plataviken med en fladdrande blågul fana i aktern, och saken var biff.
På ”La Bombonera” – chokladasken – som Bocas hemmastadion kallas är det heller inte ovanligt att se svenska tröjor bland fansen, och som svensk känner man sig välkommen i gemenskapen, även bland de som valt de billigaste biljetterna på ståplatsläktaren.
Fotboll är stort i Argentina.
President Cristina Fernandez Kirchner flirtade med folket då hon skrev om lagen som gav public servicekanalerna rätt att TV-sända fotbollen gratis.
Spelet är speciellt i Argentina.
En vanlig ligamatch skiljer sig väsentligt från en dito i någon europeisk liga. Här tas artisteriet på allvar och resultatet tycks vara av underordnad betydelse. Professor emeritus Jan Lindroth skrev om sydamerikansk fotboll för en tid sedan i Svenska Dagbladet:

”… även en civil ohörsamhetsmentalitet tillkom; en motståndare skulle ses som motsvarigheten till en lagbestämmelse, ett rött ljus som skulle negligeras, dribblas bort i rebellisk anda.”

Här är spelet kultur, en kombination av skönhet, ständiga installationer och ett de kreativa situationisternas happening.
Jag tror på Lindroths tanke att uppträdandet på fotbollsplanen speglar samhället. Och i sin tur att lagets uppträdande speglar sig på läktaren. Jag har stått på den folkligaste av alla läktarsektioner på Bocas hemmamatcher, den som av säkerhetsskäl töms sist efter slutsignalen. Inget fylleri har förekommit. Folk skickar pengar, rad efter rad, till glassgubben som inte tar sig fram i mängden, och glassen återvänder till beställaren. Inga hatramsor har hörts, men ett ständigt trummande, ett ständigt sjungande, ett totalt stöd och en kärlek till laget som har fortsatt till långt efter matchslut, oavsett resultatet.
Här har vi poängen med det som kallas fotbollskultur.
Du ska njuta av Martín Palermos nickmål från 39 meters håll på en misslyckad utspark eller av Riquelmes dribblingar och inlägg utan att på allvar bry dig om vem som slutligen vinner.
Frågar du hur det gick i ”el superclásico” reducerar du en kulturupplevelse till simpel tävlan. Det sysslar vi inte med i Buenos Aires.

(Kristianstadsbladet 091030)

Etiketter: argentina

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln