Stockholm - Motala, rakt upp

Hallå Stockholm – Motala!

Det klassiska anropet går ut i etern från långvågsstationen på Bondebacka i Motala för första gången 1927.
Jämnt åttio år senare står jag och tittar respektfullt upp mot toppen på det ena av de 120 meter höga tvillingtornen. Säkerhetsselen sitter tajt runt låren och sakta börjar det klarna för mig vad jag har gett mig in på.
- Nu klättrar ni upp till första plattformen, där ni säkrar er med kabinhaken och inväntar mig, säger mastguiden eller klätterledaren Mikael Falkner.

Turism har blivit en upplevelseindustri. Varje kommun letar efter något unikt att marknadsföra. De turistansvariga i Motala behövde inte leta länge. Tvillingmasterna har varit en del av Motalas silhuett under många år.
Mellan de båda masterna har antennen hängt – som en jättelik kräftbur.

Sedan en handfull år tillbaka finns nu också möjligheten att klättra upp i den ena av de båda masterna.
Det är det jag ska göra.
Före klättringen fyller vi i en ansvarsförsäkran att vi är över 18 år, inte är hjärtsjuka, har epilepsi eller någon annan fysisk åkomma som skulle kunna orsaka problem under klättringen.

Svindel eller höjdskräck pratar vi inte om.
Vi är två klättrare den här dagen. Det är jag och Helene som fått klättringen i födelsedagspresent av sina systrar. Det kunde varit värre, säger hon. Det kunde ha varit bungyjump. Systrarna ler när vi kränger på oss säkerhetsselen som består av bland annat en kabinhake för att säkra oss och en vajerbroms som ska löpa i en stålvajer hela vägen upp.
- Den bromsar omedelbart om ni försöker backa, berättar Mikael Falkner.
Jag vet inte hur lugnande hans ord är. Men spänner hakbandet på den blå byggjobbarhjälmen i plast och tar första steget på den rejält svajande aluminiumstege som utgör den allra första delen av de 440 pinnsteg som bär upp mot toppen.
Klättringen sker på utsidan av ett av de fyra ben som masten utgörs av.

Aluminiumstegen, av helt ordinär villamodell, följs av en riktig trappa upp till den första plattformen. Där stiger jag ut, lätt darrig och andfådd, och säkrar med kabinhaken. Med nöd och näppe vågar jag mig fram till räcket och tittar ned när Mikael Falkner, som står kvar på marken, uppmanar till det.
Det känns högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlar bilder som magen reagerar på. Vi är bara blygsamma 16 meter över marken.
Vi har alltså ungefär 104 meter kvar!
- Det är här vi skiljer agnarna från vetet, säger Mikael Falkner med ett leende när han strax efteråt kommer upp på plattformen.
- Om någon inte vill fullfölja klättringen är det här det bästa stället att avbryta på, fortsätter han.

Klättringsledaren använder också den här första lilla delen av vår höjdartripp till att studera gruppens beteende. Hur säkra, eller rättare sagt osäkra, verkar vi? Hur ska vi grupperas? Mikael Falkner klättrar alltid sist och den långsammaste klättraren går först, så att gruppen hålls väl samlad. Det är maximalt sju personer i varje grupp.
- Det får inte plats många fler på toppen, säger han.
Vi stannar en liten stund extra på plattformen. Meteorologerna har nämnt regnskurar och eventuellt åska och vi vill först se var det där blågrå molnet som ligger strax söder om masten tar vägen.

- Det här är ju Motalas bästa åskledare. Det är ingen fara om det slår ned under vår klättring, men det kan kännas lite otäckt, säger Mikael och ler när han berättar hur det fräst i stolpen och han blivit varm om kinden vid ett åskväder.
Vi håller med om att det är onödigt.
Han bekräftar att det inte är helt ovanligt att nerverna sviker redan på första plattformen. Nästan tio procent av klättrarna väljer att avbryta här.
- De allra flesta som ångrar sig gör det för att de är osäkra och inte vill ställa till besvär för de andra klättrarna, för om de skulle vilja avbryta senare måste hela gruppen återvända till första plattformen, säger Mikael Falkner.
- Någon som flippat ut helt har vi aldrig haft, tillägger han.

Man är i gott sällskap om man bryter här. Det går en historia om hur TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten och efter uppdraget i det närmaste fick hämtas ned kallsvettig, darrig i knäna och blek från just första plattformen. Längre kom han aldrig.
Kallast var istället en 87-årig schweizare, den hittills äldste mastklättraren.
- Det bara visslade till så var han uppe, skrattar Falkner.
Det visslar inte direkt om oss. Men vajerbromsen fästs vid den stålvajer som löper mitt i stegen och nu finns det bara en väg – uppåt!
Nu klättrar vi nästan helt lodrätt upp längs mastbenet. Stegen utgörs av små pinnar på drygt 30 cm avstånd och det kräver en del kraft i armarna att sega sig upp.
Ganska tysta och koncentrerade fortsätter vi klättringen ytterligare ett dussintal meter. Mikael Falkner pratar på och vi svarar enstavigt.
- Det är ett tecken på oro och rädsla när det är tyst, säger han och babblar på om allt möjligt.
Vi pratar mer och mer.

Tittar ut över trädtopparna. Och när vi kommit ytterligare en liten bit på väg – kanske 30-35 meter upp – så försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig ju närmare himlen vi kommer.
Hela klätterleden upp är man ”inburad”. Med cirka 20 cm mellanrum sitter en stålring vilket gör att man klättrar som i en väldigt luftig tunnel. Och när man vill vila från klättringen är det bara att ta spjärn och luta ryggen mot ringarna. Det känns hur bra som helst.
Nu börjar man också intressera sig mer för omgivningarna och spanar in Motalas landmärken.
En kaskad skjuter ur ett vattenspel på Motala ström. Där ligger Motala Verkstad där stålmasterna en gång svetsades och nitades samman och där är Luxorfabriken som tillsammans med rundradiostationen gjorde Motala till Sveriges radiocentrum nummer ett en gång i tiden.
Det var redan 1923 som Axel Holstensson tillsammans med sin bror Karl satte igång och pillade ihop radioapparater hemma på vinden i Motala. En framgångssaga under många decennier som tog slut 2002 då fabriken slutligen lades ned. Då av Space Craft Incorporation som tillverkade digitala TV-boxar.

Det är en fantastisk känsla, en höjdare i alla bemärkelser, när man slutligen står högst upp på den knappt tre kvadratmeter stora plattformen. Vi är säkrade med kabinhaken i räcket och klart mycket lugnare än på första plattform långt därnere.
Mikael Falkner pekar ut domkyrkotornet i Linköping ungefär 50 kilometer bort, Vadstena, Omberg och fästningen i Karlsborg på andra sidan Vättern. I klart höstväder ser man industrierna i Norrköping, nästan 100 kilometer iväg.
Solen tittar växelvis fram. Molnen är behagliga cirrusar och endorfinerna av klättringen hoppar och puffar i kroppen och man är lycklig, både över de fantastiska vyerna och över att man faktiskt övervann all höjdrädsla och tog sig ända upp. Det blåser lite och tornet svajar en aning, men vad gör det?

Väl på marken igen serverar Marianne från Lasses Turistservice ett glas cider och vi får diplom för ”visat mod, kraft och uthållighet vid klättring i Motala radiomaster”.
Det känns himla bra.

Etiketter: sverige

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln