Rumpor i slottsmiljö

Språkbilder kan vara vanskliga och svårtolkade. Ord som hörs, när ingen syns, på okända platser med okända språk, kan förvandlas till precis vad som helst.
I Sintra, några mil nordväst om Lissabon släntrade vi de branta gatorna upp mot vitkalkade Palácio Nacional – det gamla kungliga palatset med två märkliga konformade skorstenar likt ett medeltida värmekraftverk.
Det var då vi hörde sången. En taktfast enkel melodi men med ord som inte passade in.
Jag kunde svära på att refrängen gick:
”Det är bara min rumpa han vill ha”.

En fullkomligt befängd refräng i en liten stad med anor från den tidiga medeltiden. Jag försökte finna fonetiska översättningar till portugisiska. Rumpa? – romper, portugisiska för avbryta, nja, det måste vara rumba de sjunger...Men musikaliskt är det knappast en rumba, snarare låter det som en skolorkester med en enkel svensktoppsschlager. Något som skulle kunna bli en sommarplåga i svensk melodiradio.
Att någon skulle stå framför palatset och deklarera att det ”bara är min rumpa han vill ha” föreföll så bisarrt att det var att betrakta som fullkomligt uteslutet. Alltså måste det vara portugisiska. Men när örat väl snickrat ihop sin bild av ljudet och gett det en form som hjärnan känt igen och accepterat, ja, då är det också oerhört svårt att bygga om det till ord på ett relativt okänt språk. Man hör det man tror man hör helt enkelt.

Så jag nynnade småleende med i rumpevisan när vi vek uppåt runt hörnet och steg fram inför det gamla slottet. Palácio Nacional, eller som det också kallas Paço Real, har anor från 700-talet då morerna byggde det första palatset på platsen och några hundra år senare blev slottet också residens för den moriske guvernören. När de kristna drev ut morerna intog Afonso Henrique palatset och kung Dionysius gjorde den första restaureringen på 1200-talet innan Joao I i slutet av 1300-talet fullständigt byggde om det mesta. Sedan rullade århundradena på. På 1600-talet satt Afonso VI fängslad någonstans i gemaken under nio år innan han kolade vippen och när den stora jordbävningen drabbade Portugal 1755 förstördes delar av slottet som fram till 1880-talet fortfarande fungerade som den portugisiska kungafamiljens sommarresidens.
Innanför portarna finns storslagna salar och rum med azulejos, portugisiska blå-vita kakelplattor med alla tänkbara motiv, och en rad andra utsmyckningar. Som i Sala das Pegas, skatornas sal, där kungen lät måla skator i taket för att hovdamerna skulle påminnas om hur deras tjatter lät!
Alla dessa århundranden och alla dessa invånare har gett palatset ett sammelsurium av stilar fast fasaden är utpräglat gotisk och det moriska arvet går igen i detaljer.
Sintra är en vacker stad med den medeltida atmosfären väl bevarad. Lord Byron kallade Sintra ”ett lysande Eden”. Trånga gränder, branta backar och små gator som slutar i trappor eller på någons bakgård där rhododendronprakten förför och de blå lobeliorna klänger över räcken och balkonger.
Men också caféer med turistpriser, souvenirbutiker, flaggor och det obligatoriska tuff-tuff-tåget som drar turisterna fram och tillbaka genom bakgatorna. Dollarsällskap från Cunard’s ankrade lyxfartyg i Lissabon kryssar på ostadiga sjöben efter guiden som pekar och viftar med den rosa skylten som utgör gruppens trygga hemvist i den exotiska miljön.

Palácio Nacional är inte Sintras enda palats. Följer man en brant fem-sex kilometer lång serpentinväg uppför berget hamnar man högst upp vid det fantastiska Palácio da Pena. Att ta sig dit till fots är ingen mesresa. Slottet har däremot inte alls samma rika historia som Palácio Nacional. Det byggdes på 1830-talet av tysken baron von Eschwege på uppdrag av Ferdinand av Sachsen-Coburg-Gotha som gift sig med drottning Maria II.
Det är däremot ett riktigt sagoslott och sägs ha inspirerat både till det tyska Neuschwanstein och Walt Disneys Törnrosaslott som man hittar på Disneyland!
Drottning Amélia bodde kvar här tills republiken utropades 1910 och hon tvingades i exil. Då hade hennes make Carlos I två år tidigare mördats av anarkister i ett terrorattentat och sonen Manuel II lyckades bara hålla militären stången i två år. De flydde till England.

Efter historielektionerna smakar en bica utmärkt på Café Italia. Då har också den norska skolorkestern från Furuseths musikskola avslutat sin lätt ekivoka rumpvisa och övergått till den likaledes frejdiga ”Hon är förälskad, men inte i mig, hon är förälskad i läraren...”.
Torsk på norsk.
Sintra, Portugal i juni - i skolresornas tid.

Etiketter: portugal

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln