Kärleksbreven från Franz

I mars 1913 är korrespondensen mellan Franz Kafka i Prag och hans älskade Felice Bauer i Berlin som mest intensiv.
Kafka sänder brev på brev i en omtumlande berg- och dalbana av lycka och desperat otillräcklighet.
Ibland väntar han fruktlöst på svar. Förtvivlar både vid morgonposten, eftermiddagsposten och söndagsposten.
Förlaget Bakhåll i Lund ger nu ut Kafkas samlade skrifter i bokform och har kommit till just den måttlöst livaktiga brevväxlingen mellan Kafka och Felice Bauer. Den senaste boken i skriftserien heter ”Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur”, och ger en inblick i en nedbruten människas allra mest privata tvångstankar.

För en månad sedan var jag inte särskilt medveten om detta olyckliga kärleksdrama, eller snarare kärlekstrauma.
Men 93 år efter att det ägde rum snärtar det hårda marsregnet mig i ansiktet och på Leipziger Strasse i Berlin får jag nog av den bedrövliga våren och slinker in genom de bastanta ekportarna till det jag upptäcker är ”Museum für Kommunikation”.
Entrén till museet är fri och redan på marmorgolvet i det atrium som först möter besökaren blir jag varmt välkomnad av tre robotar som susar runt på sina hjul och hälsar besökarna.
Jag undrar - vad är detta?
Men eftersom jag är intresserad av kommunikation, har jobbat praktiskt taget hela livet med journalistik, som definitivt är en form av kommunikation, så bestämmer jag mig för att utforska museet vidare.

Det visar sig att begreppet kommunikation i det här pampiga (hus är fel ord) palatset har en bred innebörd. Redan 1872 organiserade postmästaren i Berlin, Heinrich von Stephan, ett postmuseum i postens lokaler. 1898 hade han med kanslerns hjälp fått till prestigebygget på Leipziger Strasse i Berlins Mitte. Ett tre våningar högt stabilt och väldigt berlinskt byggnadsverk.
I dag är det inte bara ett postmuseum, även om filatelister kan få några saligt dreglande ögonblick över några av världens mest kända frimärken, som det blåa och det röda Mauritiusmärket med drottning Victoria, eller flygpostbreven som stämplats med tysk noggrannhet och sänts över Atlanten med zeppelinarna Graf Spee och Hindenburg.
Här finns en stor samling posthorn, en isärplockad postdiligens som är upphängd i taket och själv faller jag  närmast i trance inför den vägg som pryds av brevlådor från olika hörn av Tyskland och andra länder.
Jag ser fattigdomen och svälten, det hårda barkblandade brödet och de rädda och smutsiga barnen när jag tittar på den enkla vitryska brevlådan från 1930 då revolutionsdrömmarna brutalt höll på att ersättas av Stalinregimens terror. Kanske postades ett brev till deporterade släktingar bortom Ural i just den här lådan?
Den överdådigt ornamenterade brevlådan från Württemberg, 1877, ger mig istället bilden av en lätt fetlagd herre i krås och paletå och käpp med silverkrycka som flåsande ångar fram för att posta sina sirliga rader till någon okänd adressat.
Inte minst nu, i det 21:a århundradet, när ett åldrande kommunikationssystem som posten, håller på att brytas upp och försvinna för evigt, känns det bra att kunna reflektera över vad förmedlingen av det skrivna ordet genom århundradena har betytt för människor över hela vår värld.
Så står jag framför en glaslåda. Glaset är frostat förutom i en decimeter stor cirkel i mitten där man kan se ned på ett ganska oansenligt litet brev, med tättskrivna, lättskrivna rader i en snabbflytande, upprätt och ganska alldaglig stil.

Ur Franz Kafkas korrespondens med fröken Felice Bauer, läser jag på en liten informationsskylt.
Ett av hundratals brev från den då 30-årige olycklige, deprimerade och förvirrade författartalangen, som under en tid sitter på ett försäkringskontor och räknar statistik.
Kafka träffar Felice Bauer i Prag genom en kamrat, Max Brod, och två gånger förlovar de sig. Båda gångerna slår Kafka själv upp förlovningen. I en blandning av plågsamt lidande självömkan och djupaste rädsla för att förlora det han ännu inte har lyckats få skriver han i bokens brev nummer 530 den 12 augusti 1913:
”Jag känner vämjelse, Felice, vid tanken på hur Du om morgnarna sitter lagom utsövd vid frukostbordet och ser fram emot en fin dag, men istället varje morgon tvingas ta emot mina förbannade brev, dessa budskap från underjorden.”

Felice Bauers brev får man aldrig läsa. Men i brev 531 kommenterar Kafka en grafologs utlåtande av hans handstil, som Felice Bauer låtit göra.
Han tillbakavisar bestämt grafologens alla positiva påståenden om att han skulle vara resolut i sitt uppträdande, renodlat sinnlig, godhjärtad och generös.
”Inte ens det där om konstnärliga intressen är sant, det är rentav det allra falskaste av alla hans falska påståenden. Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.”
När jag efter en lång stund tittar upp från glaslådan som innehåller det anspråkslösa, men samtidigt förtrollande, brevet från Franz Kafka, ser jag en uniformerad vakt som pekar på klockan. Museet stänger för dagen, och när jag ilar förbi radio- och TV-historien och internet hoppas jag att det har slutat regna.

Några timmar senare beställer jag in en Berliner-lever och en flaska Bitburger på den hundratioåriga krogen Gaststätte Hoeck. Då kan jag titta ut genom fönstret på Wilmersdorferstrasse i Charlottenberg.
På samma gata bodde Felice Bauer. Hit bar brevbäraren under några år den närmast dagliga posten från den förtvivlade Franz i Prag.

Etiketter: tyskland

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln