Fado? - är det samma som karaoke?

Jag bytte sillen, nypotatisen och jordgubbarna mot sardinhas assadas och nubben mot vinho verde. Jag bytte den ljusa nordiska midsommarkvällen med sin doftande nyklippta gräsmatta och majstång mot en mörk smalgata med kulörta lyktor och ett kaleidoskop av aromer i Alfama.

Istället för att hurtfriskt hoppa små grodorna och glatt gå över daggstänkta berg lutade jag mig tillbaka i den enkla kafeteriastolen, smuttade på vinet och öppnade mina sinnen för en annan värld – fadons Lissabon.
Jag föreställde mig att det var just ett sådant här ställe som min vän och fadons gudfar i Sverige, Thomas Nydahl, hade önskat att jag skulle hitta.
Jag hade läst hans ”Kärlek och längtan” och satt kvar med förväntan och förundran när de två äldsta barnen for iväg i en taxi för att utforska natten på Lissabons poppigaste nattklubb, Lux. Den yngste valde TV-kväll. När vi gick undrade han:
Fado? Är det samma som karaoke?

Platsen var inte någon av Lissabons exklusiva fadoklubbar. Den lilla tavernan hade tre bord, men nu också ockuperat en del av trottoaren eller gatan, gränsen var flytande, och utökat till kanske tio bord. Jag såg inga turister. Jag flöt in i  sällskapet ungefär som en abborre bland sardinerna.
Krögaren svansade runt i Portugals rödgröna skjorta och en lustig liten hatt för att markera tillhörighet med nationens stolthet, fotbollslaget. Han var lyckligt upptrissad. Kanske över VM-framgångarna, kanske över kvällens aktörer eller bara över att de flesta borden hade ätande gäster. Kanske var det bara hans naturliga salongsberusade tillstånd. Han hade drag av Gerard Depardieu.

Senhora Valente var uppklädd i en vit blus med krås, svart sjal och svart kjol och ett par vita skor. Hon var säkert sjuttio.
Det var alldeles uppenbart att hon inte sjöng sina fados för att tjäna pengar på turisterna. Hon var en del av en tradition med ett uttryck så starkt, intensivt och djupt att jag rös och fick andnöd vid tanken på små grodorna.
Senhora Valente sjöng två fados, bugade sig, och krögarmadammen – också i rödgrönt och lustig hatt – tog över fadon. Som en stafettpinne vandrade den vidare bland människorna kring tavernan. En portugisisk Sonya Hedenbratt framförde två sånger i en uppenbart mer humoristisk och optimistisk stil och lockade till allsång i refrängen, en stilig gråhårig gentleman i vita byxor och ljusblå skjorta som till synes bara gick förbi stannade till och sjöng två sånger med sådan inlevelse att de som förstod orden tårögdes, innan han fortsatte sin vandring. Vanessa Santos visade att fadon lever vidare hos Lissabons unga.

När barnen återvände i taxi från nattklubben, som inte hade för avsikt att öppna förrän klockan 02 (!), och vi tvingades hasta iväg till kvällens sista pendel mot Cascais, köpte jag Vanessa Santos lilla CD-skiva. Sakta tunnades ljudet av gitarrerna av när vi rundade ett hörn i Alfamas gränder.
Men skivan har jag. Den tänker jag skruva upp och dränka ljudet av små grodorna med nästa midsommarafton.
Då ska jag kunna orden och sjunga med i mitt livs karaoke.
Alfama, Lissabon i juni i fadon.

Etiketter: portugal

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln