Estádio da Luz - i vårt svenska hjärta

Hur många svenskar har varit i Tyskland och upplevt fotbolls-VM? Hur många människor har suttit klistrade vid TV-rutan och önskat att de vore där?
Svaret är inte tiotusentals. Det är hundratusentals.
Ändå – i de båda reseguider jag hade med mig till Lissabon och Portugal nämns i den ena inte en rad om ett av de mer spännande turistmålen i Lissabon, i den andra anges blott adress och telefonnummer till Estádio da Luz. Dessutom skriver man i den reviderade upplagan, andra tryckningen 2005 (!), att ”Lissabons båda klubbar nu låter bygga nya arenor inför EM”.
Skäms!

Men skit samma. Vi hittade dit ändå.
Med metron från Restauradores till Luz, blå linjen, 70 cents enkel biljett, tog det tio-tolv minuter innan den vackra rödvita arenan uppenbarade sig för oss.
Tio dagar i ett fotbollstokigt Portugal samtidigt som landet gör sitt bästa VM sedan 1966 är en upplevelse utöver det vanliga.
Det blir en underbar förening av tid och rum.

Det gör ingenting att vi kommer till Cascais och checkar in på Quinta da Marinha, några kilometer utanför stan, två år efter det att svenska landslaget haft just den hotellanläggningen som sitt högkvarter under Euro 2004.
Det spelar heller ingen roll att inte Cascaisbon och förre storspelaren Stefan Schwartz sitter vid sitt vanliga bord på Bar Ibérico på Largo Luis Camoes mitt i Cascais centrum den där olycksaliga kvällen då vi äter lammkotlett, spottar olivkärnor och klämmer i oss tre Caneca grande och Henke Larsson tjongar straffen högt över Jens Lehmanns ribba.
Över hela Portugal vajar den röd-gröna flaggan. Ofta kompletterad med Brasiliens grön-gula.
Efter varje segermatch för något av de lusofona lagen fylls gator, torg och balkonger av ropande glada människor, tutande, lutande fullpackade bilar och livet är en fest. En häftig inbromsning betyder inte mer än att flaggan som draperat motorhuven på en liten Renault blåst upp och plötsligt täcker vindrutan. Poliser är på plats men lyckan får ta sin plats.

Det är lite speciellt att komma till Benficaland som svensk.   Nyckelordet är Mats Magnusson. Masse som var storlagets skyttekung under slutet av 1980-talet. Snabbt rabblar Ricardo som guidar oss på Luz också Jonas Thern, Stefan Schwarz och Glenn Strömberg. Vi påminner om Martin Pringle som faktiskt spelade några matcher i den rödvita dressen.
På ett bleknande fotografi i stadions Benficamuseum över ett av lagen från slutet av 1980-talet ler en ung och tanig Sven-Göran Eriksson i röd träningsoverall, sida vid sida med hjälptränaren Eusébio – ”Den svarta pärlan”.
Sedan vi fingrat på Simaos tröja i omklädningsrummet, provsuttit stolarna längst fram i rummet som används för presskonferenser (...och uppmärksammat att ölflaskorna som står beredda för podiets torrstrupade härskare är sém alcohól) och slutligen också lutat oss tillbaka i de bekvämt madrasserade flygstolar som tränaren och reserverna ser matcherna ifrån, får vi träffa Victory, en tvåårig kanadensisk örn vars jobb består i att inför avsparken i varje hemmamatch flyga ett varv runt arenan. När örnen har landat sätter spelet i gång.
Då jag blickar ut över de tomma raderna kan jag nästan höra det öronbedövande jubel som 64.000 portugiser kan åstadkomma i ett derby mot Sporting vars grönvita Alvaládestadium ligger bara ett stenkast iväg. Jag kan se de rödklädda supportrarna kastas mellan hopp och förtvivlan.
Vi är i rummet och tiden kommer till oss.

Väl tillbaka på Quinta da Marinha puffar jag till kuddarna bakom huvudet, drar upp lakanet och släcker nattlampan och tänker:
Kanske sover jag i Zlatans säng i natt.
Cascais och Lissabon i juni – i fotbollsrum och –tid.

Etiketter: portugal

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln