I går kväll, lördag, var det utegångsförbud i Amsterdam för första gången sedan andra världskriget. Klockan 21 var det bara pizzabud och de som har hund som fick röra sig fritt på gator och torg.

Ett av flera desperata försök av vilsna politiker att stoppa smittspridningen av covid-19.

I dag, söndag, var det protestmöte på Museumsplein, framför Rijksmuseum och Van Goghmuseet. Förra söndagen plockades nästan 150 personer in av polisen när protestmötet mot coronarestriktionerna urartade.
Nu var polisen väl samlade,. Jag har aldrig förr sett så många polisbussar och/eller piketer, mc-poliser, ridande poliser och hundförare. Det dröjde länge innan demonstranterna utnumrerade styrkorna, om de nu gjorde det. När jag gick hem var det fortsatt lugnt, och började bli kallt.

Alla var där. Trumpkepsar, fakenews-anklagelser mot public service, covid-19 konspirationsteoretiker plus alla de som vill passa på att synas. Drick en fredsam kopp kaffe!

Polisen som visiterade mig hette Helen. Till kaffet tog jag en junkyard hot dog.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

I brist på folkliv får man uppleva fågellivet vid Amstel. Här finns en kolossal mängd sothöns, en del gräsänder, några skäggdoppingar och knipor.

I träden längs kajen trängs duvor, trutar och - tro det eller ej, gröna parakiter. Sedan 1970-talet lär det finnas flera tusen fria parakiter som lever i Amsterdams parker och i alléerna längs kanalerna. Det finns flera förklaringar till hur de hamnat här, men ingen vet egentligen om det var en äldre dam som släppte ut ett par för länge sen, eller om det var en lastbil som välte och flera hundra papegojor tog chansen till frihet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Den 12 februari ska Rijksmuseum i Amsterdam, en bit bort från Weesperzijde där jag bor, öppna en ny utställning, om pandemin tillåter, som handlar om holländarna och slaveriet - mycket byk att tvätta där. Jag håller som bäst på med kapitlet om Surinam i min kommande bok och det finns en del om slaveriet där.

Ett kort utsnitt ur den kommande boken:

"Vid en öppen plats, några bussar, några taxibilar, ett litet hus som troligen är någon sorts transformatorstation, tre blå dörrar i en vitmålad tegelbyggnad. Spretig och meningslös graffiti på en vägg. Det ser ut och luktar som en unken pissoar, ammoniakdoften ligger tung och magra svarta män står sysslolösa och glor. Det är krossat glas på stenläggningen och stentavlan framför mig är enda anledningen till att stanna till.

En plakett med tre svarta ansikten, Codjo, Present och Mentor, och vittnesbörden:


”På lördagsmorgonen 26 januari 1833 blev slavarna Codjo, Mentor och Present levande brända på den här platsen...”

Namnen Codjo, Mentor och Present kan alla surinamesiska skolbarn. De deltog i en rymning från sina ägare, stal förnödenheter för att överleva i skogen och satte eld på flera hus för att dölja inbrotten. När de fångades in fick de statuera exempel.

Minnesplattan sattes upp 2018.

Just här, på Codjos, Mentor och Presents plats, andas allting elände. Inga leenden. Ingen ansats att ta kontakt. Bortvända ansikten. Möjligen skygga blickar. Inte ens vid marknadsstånden invid vill, orkar eller vågar någon försöka sälja något till mig. Det känns som om jag gått fel och jag förmår inte tränga genom fattigfiltret för att nå kontakt."

 

Läs hela inlägget »
Hosta upp en halv miljon och du kan spendera en vecka i Donald Trumps villa på St Martin.

Donald J Trump har lämnat presidentposten och Vita Huset i Washington. Han och Melania stack lite före utsatt tid för att kunna flyga ståndsmässigt i Air Force One en sista gång.

Han åkte till hus och golfbana i Florida.

Vid Plum Bay på St Martin, den franska delen av ön, äger Trump sedan 2013 ett inhägnat paradis som kallas Chateau des Palmiers.
Jag var där och kollade fåglar och höll ett öga på en vän som surfade i februari/mars i fjol. Det var bara vi på hela stranden. En vacker vik med bred sandstrand, ett rejält stenparti i ena änden några buskage och vindpinade palmer.

Trump såg vi inte till. Egendomen ligger längst ut vid havet i en gated community. Vakterna släppte igenom oss utan frågor då de såg surfbrädan.

Den f.d. POTUSen återvänder nog inte till St Martin. Han har förgäves försökt sälja huset men hyr nu ut det istället. Det är en sexrums villa och en liten undantagsstuga på fyra rum. 45 000 dollar per vecka under högsäsong är vad du får punga ut med om du vill bo där. Ärligt talat ser det förfärligt ut med sin skamlösa lyx och prakt.

När min vän surfade vid Plum Bay gick allt bra, men för några månader sedan spolades en haj iland på stranden utanför Trumps villa. Ungefär i samma veva råkade en simmande kvinna ut för en hajattack på andra sidan ön.
 

Den här hajen spolades iland på Plum Bay, St Martin. Foto: privat.
Läs hela inlägget »
Mer kontroll än så här blev det inte på Öresundsbron.

Eftersom så många frågat om min resa till Amsterdam i coronatider. Varför åker du? Kan man det?

Fråga 1 kräver ett längre svar så det återkommer jag eventuellt till. Fråga 2 besvarar jag med ja.
Ingen kontroll på Öresundsbron eller Pepparholmen vid ankomst till Danmark. Poliserna bara glodde på de få bilarna som rullade av färjan i Puttgarden. Enbart skyltar förkunnade att jag passerade gränsen till Nederländerna. Stannat har jag bara gjort för att kissa och skala och sätta i mig medhavt ägg.

Nu vaknar Amsterdam, metron rasslar på bron över Amstel och på husbåtarna tvärs över startar ännu en dag. Jag ska hitta plats för Sigge. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna

Måndag packar jag Sigge för en ny resa. Nu till Amsterdam, Nederländerna. Det är inte första gången som Sigge drar till Nederländerna. För några år sedan for vi till Eindhoven på en bejublad resa.

Sigge har gjort en Lilleputtresa över Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra, Luxemburg och hem.
Det har blivit kortare resor via Ruhr och Normandie till Jersey. 
Hen har kört Balkan Express genom Slovenien, Kroatien, Republika Srpska, Bosnien, Serbien, Kosovo, Nordmakedonien, Albanien, Montenegro och hem.
Härnadståg i österled har det varit till Rumänien, Bulgarien, Moldavien, Ukraina och Transnistrien.

Sigge är en Citroën C1 av 2012 års modell. Rullat snart 27 000 mil. Besiktigad u.a. för en vecka sedan.

Sigge i Andorra.
Sigge på gränsen till Ukraina.
Sigge i Bosnien.
Läs hela inlägget »
Etiketter: ukraina bosnien andorra
Del av omslaget till boken Kung Kalle av Kurrekurreduttön med Karl Pettersson och familj.

Nu har jag läst Kung Kalle av Kurrekurreduttön, en resa i Efraim Långstrumps fotspår, av Joakim Langer och Helena Regius (Forum 2002).

Lite förvånad är jag att jag inte ramlat över den här historien tidigare då den till synes har varit väl spridd, och svenskar i världen intresserat mig sedan lång tid tillbaka.
Den som pekas ut som Pippis pappa hette Carl Pettersson, var sjöman som steg iland på en av de nordliga Nya Guineaöarna i Melanesien, gifte sig med en lokal skönhet och drev kokosplantager. Det är ju en spännande historia, inte minst med tanke på att det troligen var i Petterssons livsöde som Astrid Lindgren tankade inspiration för Pippi Långstrumps familjeförhållanden.

Langer och Regius följer upp spåren, reser till Nya Guinea och Australien, träffar ättlingar och besöker övervuxna plantager och gamla gravplatser. Det är en god historia, men någonstans i språk och/eller form skaver det och jag tar inte riktigt deras berättelse till mig. Får en distans till det jag läser. Kanske för att det alldeles för många gånger upprepas att "...men Carl Pettersson var inte sån," då den tidens rasism och övervåld gentemot arbetare som jobbade på plantagerna nämns. Det blir lite väl övertydligt hur godhjärtad den svenske plantageägaren var. Vilket säkert är sant, men det ständiga upprepandet stör min läsning.

Det fanns en hel liten koloni av plantageägande svenskar på öarna i norra Nya Guinea under tiden från sekelskiftet och fram till första världskriget då tyskarna fick lämna områdena ifrån sig till Australien. Det är intressant. Jag ser framför mig en bild av hur upptäckaren Sten Bergman sticker ut huvudet ur djungelns täta grönska och plötsligt befinner sig vid en välordnad plantage i sin jakt på outforskade områden, och finner att gården heter Stockholm... 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: papua & nya guinea
Gatuvy Paramaribo, Surinam, februari 2020.

Vem var då kapten John Gabriel Stedman? Jag citerar John Gimlette i boken Wild coast (2012):

"He was gregarious, humane, proud, passionate, occasionally silly and always impeteous. He was for ever fighting duels and, in Paramaribo's taverns the brawls he'd start would be remembered for years. ("Hats, whigs, bottles and glasses flew"). But he was also poetic, and his account of the insanity that follows would be the Apocalypse Now of the eighteenth century. He was Captain Stedman, lately a luitenant in the Prince of Orange's most loyal Scots Brigade".

Dessutom förälskade han sig våldsamt i slavinnan Jenny, som han gifte sig med då han inte kunde köpa henne. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam karibien
Plantageägaren som Stedman såg honom.

Den engelske kaptenen Stedman som reser till Surinam på 1770-talet och deltar i krigståg mot förrymda slavar i det inre av landet träffar svensken Dahlberg flera gånger och återger i sin bok mötena med honom, fast han kallar honom stiligt nog d’Ahlberg.

Stedman imponeras inte minst av d’Ahlbergs snusdosa.

Han beskriver också dagen för de europeiska plantageägarna:

”En plantageägare i Surinam när han bor på sin farm (vilket är ovanligt då de föredrar det sociala livet i Paramaribo) stiger ur hängmattan när solen går upp, omkring klockan sex på morgonen, när han gör sitt första framträdande på verandan framför sitt hus; där hans kaffe står färdigt och väntar på honom, vilket han vanligen dricker tillsammans med en pipa, istället för smör och bröd; och där blir han uppassad av ett halvdussin av plantagens finaste unga slavar, både pojkar och flickor….”

Beskrivningen av plantageägarens morgon fortskrider mycket detaljerat, om hur han kläs för dagen, får rapporter om hur arbetet utförts dagen före, tar sina promenader, serveras sina måltider och sover sin middagslur, går igenom morgondagens arbete, övervakar spöstraffen för de som inte skött sig, innan han klär sig för en social afton med vänner. Mat, kortspel, samtal och sprit.

När han vid 22-tiden börjar gäspa är det dags för förberedelserna för natten. Stedman igen:

”...då drar han sig tillbaka och kläs av, av sina sotsvarta pager. Så återvänder han till platsen för vilan där han tillbringar natten i famnen på en eller annan av sina undersåtar (han har alltid ett tillgängligt harem) till omkring klockan sex på morgonen….”

Mer om Stedmans redogörelser i min kommande bok om Karibien, där jag också berättar om Carl Gustav Dahlbergs snusdosa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: surinam karibien
Utflykt bland plantagerna i Surinams regnskog. Februari 2020.

I jakten på att skaffa en kontur på Carl Gustav Dahlberg i Paramaribo så har jag inhandlat boken med den fylliga titeln Narrative, of a five years expedition, against the revolted negroes of Surinam, in Guiana, on the wild coast of South America; from the year 1772 to 1777 av John Gabriel Stedman.

Via Bokus. Inte Amazon.

Det här är ett verk som citeras överallt när det handlar om slaveriet och plantagerna i Surinam och Guyana. En ögonvittnesskildring som lär rymma både intrikata personliga relationer som redogörelser för politik och maktmissbruk. Dessutom hans upplevelser av urskogen, den svårforcerade och skräckinjagande djungeln med allt vad den för med sig.

Så här långt har jag bara bläddrat som hastigast i boken men kan avslöja att jag redan hittat slaven Baron som ägdes av Dahlberg och blev en av tidens kända revoltörer mot de vitas samhällsordning.

Dessutom, en av Le Carréböckerna hade jag redan, så i Bokhandeln i Ystad bytte jag in den mot Stina Jacksons Ödesmark och fyllde på med också Jens Henrik Jensens Yxskeppet. Slutligen blev det också Matilda Gustavssons Klubben om Svenska Akademien. Jag har en tendens att läsa böcker åratal efter resten av svenska folket.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige surinam karibien

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet och religion.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Per » Gränslöst:  ”Hej du, Jaha, då var du i Amsterdam. Hoppas allt är väl och hälsa Jullan. Ps Lot..”

  • Veronica RA » Sigge - the eurotrotter:  ”Härligt! Ta väl hand om Sigge och lycka till därborta Tell!”

  • Sven Rosborn » Vart tog Blåtand vägen?:  ”Boken ligger i skrivande stund (2021-01-17) layoutad och färdig för tryckning i ..”

Arkiv

Länkar

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com
Amsterdam