Flygfältet i Lethem som ockuperades några timmar 1969 då Essequibo Free State blommade upp och försvann.

Boken Atlas of extinct countries av Gideon Defoe köpte jag i Haag. Det handlar om 48 länder som dök upp och försvann under en kortare period. I något fall väldigt kort, i annat fall, som DDR och Jugoslavien, lite längre. De flesta har man inte hört talas om.
Jag saknar Republiken Rupununi, eller Essequibo Free State som den hette, i södra Guyana i boken.

Air Services Limited satte ned den enmotoriga Cessnan på grusplanen utanför Hotel Lethem i Rupununi. På mindre än två timmar hade den tagit mig från Georgetown med ett kortare stopp i guldgrävarbyn Mahdia för att släppa av en trio europeiska valobservatörer mitt i djungeln.

Lethem var huvudstad i Republiken Rupununi, som utropades på morgonen den 2 januari 1969 och som upphörde senare samma kväll. Egentligen kallades den nya nationen under sin korta levnad Essequibo Free State och inte alls Republiken Rupununi.

Dess första kortvariga och enda president var Valerie Hart, en flygvärdinna, politiker och medlem i Guyana's Amerindian Party, och utropandet av en fri stat följdes av ockupation av polishus, flygplats och lite till. När Guyanas militär fått order om att ingripa flydde upprorsmakarna och det nya statsöverhuvudet till Venezuela där de försökte intressera grannlandet för att ingripa. Av detta blev intet och den etniska grupp som Valerie Hart tillhörde, wapishana, mer eller mindre fördrevs eller dödades av Guyanas militär i samband med det som brukar kallas återställandet av lugnet.

Valerie Hart lär ha flyttat till Texas med sin make, konstflygaren Harry Hart. Jag hittar inga spår av dem.

Patsy kör mig till Rockview Lodge i sin alldeles för usla bil. Det går i 60 och tar fyra timmar över den obebodda savannen i Guyanas inre. En jibarustork flyger upp vid ett tillfälle. Dammolnet efter bussen från Georgetown sveper in oss i vårt möte, det halvmeter höga gräset är ljusbrunt och floderna uttorkade i februari 2020.

Boken av Gideon Defoe är, tro det eller ej, för raljant skriven för att jag ska få ut något vettigt av den. Stundtals rolig men anekdoterna faller som ett tropiskt regn.

 

Läs hela inlägget »
Demerarafloden strax utanför hamnområdet i Georgetown 2020.
Demerarafloden strax utanför hamnområdet i Georgetown 2020.

Jag skriver om Guyana. Söker svenska spår. I Örebro Tidning hittar jag Jonas Altström från Alfta. Han får en sida i boken. Du får en del, som ett smakprov.

Jonas Altström från Alfta i Hälsingland blev sin egen lyckas smed i detta fjärran land. Hans historia berättas i bland annat Örebro Tidning den 6 december 1828 om hur han lämnade hembygden, som ”en fattig soldat-enkas son”, och for till Stockholm i början av 1800-talet för att lära till snickare. Hemma i Alfta hade han jobbat som dräng på Gästgivaregården.

I Stockholm blev han snickaregesäll. For vidare till London för att lära ännu mer. Väl där tvingades han att ta värvning, sedan han suttit kvar för länge på en av stans lömska tavernor.

Örebro Tidning:

”Under det han öfwer sin fatala belägenhet satt försänkt i djup bedröfwelse bemärktes han af en Sjökapten, hwars fartyg låg segelfärdigt till Amerika. Denne meddelade han orsaken till sitt bekymmer och begärde hans råd.”

Sjökaptenen undrade om svensken kunde simma och det kunde han visst, så de gjorde upp att han skulle simma ut till fartyget när det blivit mörkt, varpå de skulle segla åstad med en ny matros ombord.

Hans kläder och ett fickur i silver togs tillvara av polisen som skickade dem vidare till mor hemma i Alfta tillsammans med en underrättelse att sonen dränkt sig. Det trodde man i födelsebygden under många år tills det en dag damp ned ett brev hos Handelshuset Petter Brändström i Gävle där det stod att den påstått döde snickaregesällen Altström levde, vistades i Demerara och var ägare till ett stort skeppsvarv och en betydande förmögenhet.

Han förklarade också att han via ett handelshus i London skickade 4 000 riksdaler till sin mor.

En sommardag 1828 rullade en ovanligt vacker vagn in på gården till Gästgiveriet i Alfta. Ut steg Altström, hälsade på sitt gamla husbondsfolk.

”… de kunde omöjligt begripa huru Långa-Jonas kunnat blifwa en rik karl.”

Han skickade bud efter sin mor som jobbade hos en granne, och när hon fick höra att sonen var hemma svimmade hon gång på gång och måste näst intill sanslös föras hem. Han flyttade in i prästgården och stannade till våren.

Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana karibien sverige
Dagen efter bilden togs läste jag om Peter Artedis drunkning. Sannolikt just här vid Haarlemmersluis.

Telefonen ringde. Jag hoppade av Molly, min cykel. Innan jag på nytt besteg henne passade jag på att ta ett snapshot av den fina amsterdamska miljön vid Haarlemmersluis vid Singel.

Dan efter plumsade jag bildligt talat ned i kanalen igen, just där jag hade tagit en bild. Mitt surfande gjorde halt vid en intressant artikel om Peter Artedi, iktyologins fader, från Ångermanland. Iktyologi är vetenskapen om fiskarna. Jag hade inte ens hört namnet dagen före, men...
...han föll i kanalen och drunknade i september 1735, troligen exakt vid Haarlemmersluis.

Riktigt spännande blir det när jag läser den amerikanske professorn, tillika iktyologen, Theodore W Pietsch bok The curious death of Peter Artedi (2010).

Han svär i kyrkan och frågar rakt ut om det bara var en olyckshändelse.

Ur skuggorna lösgör sig ingen mindre än Artedis vän och kollega, Carl Linnaeus som samtidigt med Artedi befann sig i Nederländerna och höll på att övertala sin vän att få ta del av dennes forskning för att inlemma i sin Systema Naturae.

Peter Artedi satt på de bitar som Linnaeus saknade.

Artedi bjöds på fest hos gemensamme bekantingen naturaliesamlaren Albertus Seba (som hade en sådan enorm samling av zoologi i sprit och montrar att det går kalla kårar längs ryggen på en) i dennes hus på Haarlemmerstraat 110. Det krökas på rätt bra under kvällen och när Artedi vacklar hem bär det sig inte bättre än att han står på huvudet i kanalen och hittas död dagen därpå.

Linnaeus är inte med på festen då han huserar på godset Hartekamp ute på landet. Det är däremot Claes Sohlberg som är Linnaeus allra bäste vän och framgår det av författarens subtila blinkningar, eventuellt också älskare. Sohlberg bryter upp från festen samtidigt med Artedi.

Pietsch skriver boken ur ett jag-perspektiv där en äldre Carl von Linné berättar historien om sig själv, om vänskapen med Artedi och om tiden i Nederländerna.

Det fanns en muntlig överenskommelse mellan vännerna att den som överlever den andre skulle ta hand om den dödes manuskript och publicera dem så att forskningen kommer alla till del.

Detta blev Linnaeus uppgift. Det gjorde han. Men först efter tre år och efter att han själv använt sig av Artedis forskning, lagom omstuvat, för att slutföra sitt eget praktverk Systema Naturae och ytterligare några andra böcker. Först sedan Linnaeus berömmelse färdats över världen och hans namn fått evig stjärnstatus låter han publicera Peter Artedis verk om fiskarna. Uppmärksamheten blir därefter.

Det är ingen vacker bild av Carl Linnaeus som tecknas i Pietsch bok. Frågan är hur nära sanningen han kommer.
Artedi var en av manusförfattarna till föreställningen om livet och naturen men det blev Carl von Linné som ensam bugade för applåderna.

Motiv fanns alltså. Det finns andra konstigheter i den här soppan men mer berättar jag inte.

Läs själv:
Pietsch, Theodore W. The curious death of Peter Artedi (2010)

Boken finns översatt till svenska av Hans Aili men är dock inte utgiven. Författaren har välvilligt låtit mig ta del av manuset.

Detalj av huset på Haarlemmerstraat 110 där Albertus Seba höll dryckeslaget som blev så fatalt för Peter Artedi.
Läs hela inlägget »

Underskatta aldrig en spårvagnsförare.
Jag cyklade förbi statyn av den kraftfulle hamnarbetaren som står på Jonas Daniël Meijerplein i de gamla judiska kvarteren. JD Meijer var Amsterdams förste judiske advokat. Hamnarbetaren Dokwerkern hade omgärdats av blommor och kransar, som ännu en knapp vecka efter högtidlighållandet av strejken 1941 var fräscha och vackra.

Kanske borde det ändå ha varit en spårvagnsförare och inte en hamnarbetare som konstnärinnan Mari Andriessen avbildade.

Historien är denna:
När tyskarna ockuperat Nederländerna i andra världskriget utbröt i februari 1941 ett antal slagsmål mellan nederländska stödtrupper till nazisterna och grupper av judiska män. En av nazisterna fick så på nöten att han dog och nu stegrades förföljelsen av judarna i Amsterdam, ghettot ritades upp och stängslades in.

Kommunisterna i Amsterdam gick ut med uppmaningen om generalstrejk i solidaritet med judarna. Spårvagnsförarna var först på banan, lydde uppmaningen och stoppade trafiken. Sedan följde allt fler yrkesgrupper efter. Resultatet blev att delar av Nederländerna stannade av, men i slutändan fortsatte terrorn och förföljelserna av judarna i Nederländerna. Som direkt följd stuvade nazisterna ihop 425 judiska män och körde iväg dem till lägren. Två överlevde.

Februaristrejken 1941 i Nederländerna sägs vara den enda offentliga folkliga aktion som genomfördes i hela Europa under andra världskriget till stöd för den judiska folkgruppen. Ta in det.

Sedan 1951 samlas man till en minnesstund varje år den 25 februari. Även kommunisterna, som utlyste strejken är välkomna. Det var de inte under det kalla krigets dagar då nederländska politiker och myndigheter inte ens erkände vilka som dragit igång strejken.

Som sagt, det borde kanske ha varit en spårvagnsförare med skärmmössa, konduktörsväska och biljettång som står där i blomsterhavet.  

Läs hela inlägget »

I dag, 1 mars, då Elvira har namnsdag, väljer jag att återpublicera den recension/anmälan jag skrev om den nya bok som ger oss nya perspektiv på (förrförra) Århundradets kärlekssaga - dramat på Taasinge. Artikeln har varit publicerad i Kristianstads Journalen och Kvällsstunden. Bilden på Sixten Sparre är hämtad ur boken.


Vackert. Det måste vara vackert. Det var Bo Widerbergs upprepade mantra när han regisserade filmen om Elvira Madigan och Sixten Sparre.

Skir bokskog, humlesurr, motljus och Mozart var Widerbergs instrument.

Inte fan var verkligheten vacker. Inte handlade Elvira Madigandramat om kärlek heller.

I en ny bok av Sparres barnbarnsbarn Kathinka Lindhe ges fler nyanser av vad som hände den där kyliga sommardagen på den fynska holmen Taasinge 1889 än den välregisserade föreställning som Sixten Sparre själv satte upp och som sedan dess varit i det närmaste allenarådande.

Redan bokens titel antyder en helt annan verklighet. Sixten Sparre – mannen som mördade Elvira Madigan.

Kathinka Lindhe har grävt djupt i släktens gömmor och utifrån de fynd hon gjort presenterar hon en väl genomtänkt och realistisk bild av det omskrivna dramat. Av det hon funnit i gamla brev, familjealbum och konkurshandlingar har hon tolkat och format berättelsen om löjtnanten Sixten Sparre på Söder i Kristianstad, och hur denne på kort tid drev sig själv till både mord och självmord. Kathinka Lindhe har tidigare i Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten Sparre och mig (2014) framförallt berättat historien ur den försmådda änkan Luitgard Sparres, född Adlercreutz, perspektiv.

I den boken skymtar redan bilden av Sparre som Lindhe nu målar med tydligare penseldrag.

Vem var han då, Sixten Sparre?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att han var sin fars son. Vi har tidigare inte fått veta särskilt mycket om Sigge Sparre, Sixtens pappa, som trots sin adliga bakgrund, juristutbildning och bankanställning i Malmö i flera omgångar lyckades med bedriften att förvandla familjens förmögenhet till skuldebrev.

Hans inflytande på sonen var sannolikt mycket stort.

Sigge Sparre var en de sköna konsternas man. När hustruns arv på i runda tal 40 miljoner kronor (dagens penningvärde) betalats ut, köpte han Bjärka-Säby slott i Östergötland för 33 miljoner och i ett rasande tempo utrustades, renoverades och förskönades egendomen för resten av pengarna samtidigt som jordbruket som skulle ge familjen inkomster fullständigt överläts till en inspektor som satte egen ekonomisk framgång före sin arbetsgivares.

Sigge Sparre kunde ingenting om jordbruk men hade en uppfattning om hur livet borde levas. Han skrev dikter, köpte konst och ägnade sig åt kultur.

I den miljön, med den uppfattningen om livets goda, växte Sixten Sparre upp. I slottssalarna hängde vackra franska renässansmålares verk som De fyra årstiderna av Édouard de Beaumont. Den unge Sixten beundrade de fulländade nakna kvinnorna med sitt långa utslagna gyllene hår. Här fick den dröm näring som realiserades när Sparre drygt tjugotalet år senare fick se Elvira Madigans framträdande hos Madigans Cirkus Varieté på Fisktorget i Kristianstad.

Familjen Sparres ljuva liv var en chimär. Det var lite av ”vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp”. Utåt sett hölls fasaden uppe när ekonomin raserades. Man tvingades iväg från slottet i Östergötland, flyttade vidare till Stockholm och Malmö innan de hamnade i Kristianstad där Sixten skulle förvandlas till en stilig officer och familjen än en gång stiga mot de sociala höjderna.

Sixten följer i fars fotspår. Gifter sig rikt när han träffar Luitgard Adlercreutz men är ointresserad av pengar. Viktigt är istället det sociala livet, kulturen; diktandet och deklamerandet. Sixten Sparre blir en fyrbåk i Kristianstads sociala liv med det militära etablissemanget som epicentrum.

Hans liv med Luitgard lunkar på. De får två barn och en stabil ställning i samhället. Men Sixten lever för konsten och kulturen, sitt skrivande och sina tillställningar.

Samtidigt har pappa Sigge på nytt satt sprätt på ett arv. Nu har han spekulerat i cigarrhandel och importerat tiotusentals cigarrer från fina handelshus i Europa och världen. Utan att förstå hur de ömtåliga rökverken ska förvaras. Han lever fortsatt på stor fot tills sommaren 1882 då bubblan spricker och Sigge Sparre omyndigförklaras. Pank som en kyrkråtta. Det finns inte fler att låna pengar av.

Boken är rik på illustrationer med bilder, tidningsurklipp och personliga brev. Läsaren får en inblick i familjelivet, det som tänks, sägs och antyds bakom jalousierna, men också 1880-talets Kristianstad levandegörs. Militärstaden där det görs skillnad på folk och folk.

Kathinka Lindhe har gjort ett grannlaga arbete inte minst med att spåra och publicera Sixten Sparres poesi. Det är uppenbart att hans verklighet förskjuts från familjeliv alltmer in i en diktares och dömd romantikers drömvärld.

När han ser Elvira Madigans uppenbarelse på cirkushästen och den slaka linan i tältet på Fisktorget i Kristianstad, truligt ung och oskuldsfull men samtidigt utmanande i hudfärgade trikåer och det gyllengula håret svallande, slår det helt enkelt över. Fars franska tavlor från en annan och bättre värld får liv.

Berättelsen har kommit till en kritisk punkt. Löjtnanten Sixten Sparre har bränt sina broar enligt mönster från far, lever på lånad fot där skulderna växer allt snabbare och någon möjlighet att betala har han inte. Utvägen är den unga cirkusartisten Elvira. Han blir häftigt förälskad och stalkar energiskt cirkusen tills Elvira rymmer med honom.

Omskrivna skandalen Mayerlingdramat i Österrike med kronprinsen som tar livet av sin älskarinna och sig själv i början av året är tydligt Sixten Sparres feberrusiga kärleksdröm, men frågan är vad Elvira vet och vill.

När Sparre endast packat några extra kalsonger och sin revolver är Elviras kappsäck full. För hennes del är det inget som tyder på ett snabbt slut.

När paret hittas efter mordet och självmordet på Taasinge ligger det ett avbrutet paraply bredvid dem. Kathinka Lindhe skriver det inte rakt ut men läsaren undrar om Elvira gjorde motstånd när hon förstod vad som var på väg att hända?

Vi vet ingenting om Elviras egna känslor för Sixten Sparre. Ung, sannolikt oskuld, snärjes hon av löjtnantens poesi och vackra ord, kanske ges det hopp om en annan framtid, samtidigt som han bakom ryggen laddar sin revolver och iscensätter sin sorti lika storvulet och pekoralistiskt som dikterna han skrivit. Cirkusprinsessan var bara en statist i föreställningen om Sixten Sparre.

I dag hade Sparres eftermäle obönhörligen hamnat i me too-rullorna. Ett av sommarens flickmord. Det är på något vis märkligt och skrämmande att hans uppsättning av ”Århundradets kärlekssaga” kunnat blända så många i 130 år innan Lindhe slutligen nu sticker hål på myten.

Ny bok :
Kathinka Lindhe: Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan (Ekström & Garay) Utgivningsdag: 2021-01-18.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige danmark
Mr Bobb i grilltagen på självständighetsdagen i Georgetown.

Jag närmar mig slutet på kapitlet om Surinam i min kommande bok om Guyanaländerna. Nu är det dags att dra upp synopsisen för den avslutande delen, den som ska handla om Kooperativa Republiken Guyana.

Att gå igenom bilder är en del i förberedelserna inför skrivandet. Det är precis ett år sedan jag damp ned på Ogle airport med Trans Guyana Airways Cessna Grand Caravan från Zorg en Hoop i Paramaribo.

Jag skrev så här på facebook:

"Jag försökte dela taxi med en hyfsat ung man (tatueringar och spruckna byxknän skvallrade om en annan generation med andra värderingar) men tjejerna på immigration ville specialstudera mitt pass, så han orkade inte vänta.
Istället städslade jag Mr Bobb. En stor man i en gul taxibil. Han började med att förklara att mitt val av hotell var ett riktigt taskigt val. Det låg mitt i det område i Georgetown där man överhuvudtaget inte borde vistas..." 


Mr Bobb - jo, han stavade det själv så, var en hedersman. Förutom att han körde taxi så ägde han ett ungdomslag i fotboll. När det var självständighetsdag i Guyana så var han i full gång med grillen för att dra in lite pengar till lagen. Dagen efter mötte jag honom igen. Då hade någon stulit den ena av de båda grillarna som han hade släpat dit. Den nya, suckade han.

Georgetown var nog ändå ett rövarnäste. Under ett halvår före och efter läste jag regelbundet Guyana Chronicle och Stabroek News för att följa vardagen där. Lokaltidningen är alltid ett bra tips om du ska resa någonstans. Mord, rån och fatala trafikolyckor var vardagsmat.

Men också annat. Man kan till exempel läsa om "the cricket ombudsman" i Guyana Chronicle och om ett bygge av en kokosnötsfabrik som ger noll utsläpp i konkurrenten Stabroek News.

Jimmy och Anette från Modesto i Kalifornien som jag träffade i Rupununi hann inte mer än sätta fötterna på trottoaren i Georgetown innan de var väskryckta och hotade med vapen.

Ett hus mitt emot Pressville Hotel som jag slutligen hamnade på hade brunnit någon av dagarna innan jag kom. Det var ändå ett bra hotell. Mr Prescott som var hotelldirektör kom till frukosten, hälsade, tog i hand och undrade om jag hade sovit gott. 

Minnena från Georgetown återvänder pö om pö. Jag återgår till skrivandet. Du kan ju läsa Stabroek News så länge...
 

En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
En taxichaufför att lita på - om du kommer till Georgetown.
Läs hela inlägget »
Etiketter: guyana karibien
Pampus, som ön ses från Muiden.

En bit utanför Amsterdams stadssportar hittar man i en ring runt staden med jämna avstånd de fort som utgjorde huvudstadens försvarslinje - Stelling Amsterdam. I dag är hela millevippen, 46 fort, förklarat som världsarv av FN.

Ett av dem utmärker sig lite mer än de andra. Det är ön Pampus som ligger i inseglingsrännan till Amsterdam. Fortet är byggt på en ö som är byggd på en sandbank. Här hamnade de gamla segelskutorna i väntan på högvatten på den tid det begav sig, de låg för Pampus, som det hette.

Det tog tio år att bygga Fort Pampus med ö och hela baletten stod klar 1897. Ett utmärkt läge, men ett jäkla jobb. Inte har fortet kommit till användning i krigstid heller. Under första världskriget var Nederländerna neutralt och när det var dags för det andra så hade man redan skrotat anläggningen.

Sista vintern under andra världskriget var förfärlig för nederländarna med brist på mat, värme och annat. Då rodde man ut till Pampus och högg ned vartenda träd. Tyska ockupationsmakten började få ont om stål, så tyskarna rodde ut och plockade med sig allt av metall. Ön formligen strippades på både det ena och det andra, vilket inte hindrade studenter från en ockupation under 1962, där de satt på Pampus, spelade Beatles och lät håret växa.

I dag är Pampus en turistattraktion och man kan ta sig dit ut med båt från Amsterdam eller från mysiga Muiden, öster om Amsterdam. Vill man kan man hyra hela ön och festa på fästningen.

Vesting Muiden dateras så långt tillbaka som 1577. Det är ett av de 46 fort som utgör Stelling Amsterdam.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Artilleristen Lars Ingemund Hägg på lönelistan hos Sociëteit van Suriname. Visst är det snyggare än ett av dagens excelark?

Jag skriver om Surinam i min bok om Karibien, eller rättare sagt, Guyanaländerna. En av källorna till ett kapitel om svenske slav- och plantageägaren Dahlberg är Daniel Rolanders dagbok från sin tid som Linnés apostel i Sydamerika.

Han skrev en fantastisk dagbok som för en handfull år sedan översattes från latin till svenska av James Dobreff, Arne Jönsson och Helene Schmitz. Boken heter Ur regnskogens skugga. Ett praktverk.

När Rolander lämnar Ystad hamn för den stora resan till Paramaribo via Amsterdam har han sällskap av Dahlberg, dennes syster Magdalena, en herr Vult och en Lorentz Hägg.

När jag i min forskning söker i rullorna hos Sociëteit van Suriname som ägde och styrde i kolonin hittar jag artilleristen Lars Ingemund Hägg, som skulle ha dött 1760 och ligga begravd i Fort Zeelandia i Paramaribo.

Jag googlar Lars Ingemund Hägg för att eventuellt hitta mer om denne okände soldat. Och får träff på en med nästan samma namn - en liberal debattör i 2000-talets Sverige. Sannolikheten att de båda inte skulle vara släkt är liten, så jag mailar dagens Ingemund Hägg. Denne vet ingenting men sätter egna kunskapare på spåret. Som hittar en artillerisergeant Lorents Hägg som föddes i Visby 1730. Då gör jag också kopplingen till den Lorentz som Rolander träffade i Ystad och hade följe med på resan. Just det, Lars på latin är ju närmast Lorentz.

Ingemund Hägg d.y.'s släktforskare hade kört fast vid att Lorents försvann i Holland. Jag kunde bidra med att han faktiskt kom en bit längre. Han deltog i maroonerkrigen i Surinam, levde några år på en osannolik plats i en lika osannolik tid innan han avled och begravdes på Fort Zeelandia. 

Lars Ingemund Hägg d.ä. visade sig vara Ingemund Hägg d.y.'s  farfarsfarfarsfarbror. 

Det blev fem rader i min bok och en ny notering i det Häggska släktträdet.
 

Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Fort Zeelandia i Paramaribo har en blodig historia från 1980-talet. Här ska Lorentz, eller Lars, Hägg ligga begravd.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige surinam karibien

För någon vecka sen cyklade jag söderut från Amsterdam längs med Amstel för att spana in vilka ankor som paddlar runt i det enorma vattenrike som Nederländerna är.
Vanligast är sothönsen, men också en del snatteränder och bläsänder, förutom då gräsänder.

Och en häger här och där. Både gråhägern och den vita kohägern. Nilgås förstås och en och annan skånsk stork.

Men häger behövde jag ju inte cykla ut på landet för att få se. Under kvällspromenaden plockade marknadsknallarna undan efter dagens marknad på Albert Cuypstraat. Fem-sex gråhägrar var ivrigt behjälpliga när fiskbilen packade ihop. Fullkomligt orädda.

Under broarna längs Prinsengracht flög fladdermössen sina blixtsnabba turer. Då tänkte jag på Wuhan och insåg att det snart var utegångsförbud. Dags bege sig hem.

Magere brug över Amstel
Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Schreierstoren i Amsterdam stammar från 1400-talet.

Inte så långt från St Olofssteeg i Amsterdam och den gamla stadsporten som inte finns kvar står ett torn från 1400-talet. Där kan man köpa pannkakor och hade det inte varit lockdown kunde man suttit där och fikat också.

Detta är Schreierstoren - vilket jag inte kan översätta, men låt oss kalla det för jämmertornet. Här stod kvinnorna kvar, vinkade med näsdukarna och grät en skvätt när männen satte segel och for ut på haven. En blev så ledsen att hon blev galen. Några kanske pustade ut istället.

Neederländerna, Amsterdam inte minst, var under några sekel, 1500 och 1600-tal, Europas absoluta ekonomiska och kulturella centrum. Här målade Rembrandt, här byggdes kyrkoorglar, här ritades kartor och härifrån for upptäckarna och kolonisterna iväg.

En av dem var Henry Hudson. Han for från Schreierstoren en vårdag i april 1609. Han var engelsman och redan befaren. För Moskovitiska kompaniet försökte han först ta sig norr om Ryssland, nordostpassagen, till Kina. Det gick åt skogen. Men han utforskade Svaldbards kuster, hittade Jan Mayen och Novaja Zemlja och lät sig nöjas med det.

Så var det nordvästpassagen istället som lockade. Det gick inte heller så bra. Men han hittade Hudsonfloden, spanade in Manhattan åt holländarna, och fortsatte norrut. Då gick det åt pipsvängen. Han och båten och mannarna frös in i isen. När våren kom och ransonerna var knackiga blev det myteri och kapten Hudson, sonen hans och ytterligare någon som var trogen chefen sattes i en liten båt och puttades iväg från moderskeppet. Myteristerna svalt, dog, åt upp varandra och någon av dem hittade slutligen hem igen.

Henry Hudson och hans sällskap försvann. Det kan man tänka på när man köper en pannkaka med sirap, vispgrädde och hallonsylt.
 

Plattan på Schreierstoren sattes upp 1927 av Historiska sällskapet i Greenwich village.
Läs hela inlägget »

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
just nu: i Amsterdam

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet och religion.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

  • Per » Gränslöst:  ”Hej du, Jaha, då var du i Amsterdam. Hoppas allt är väl och hälsa Jullan. Ps Lot..”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com