Som skåning är kanske inte Gustav II Adolf den svenska kung som man har störst förtroende för. Men i trakterna av Leipzig har han sina supporters. Det märks på flera ställen.

När jag tagit in på Hotel Carl von Clausewitz i Lieberwolkwitz i stans södra förorter så hittar jag en riktigt god tysk pilsner att skölja ned resdammet med i minibaren. Den heter Ur-Kostritzer och på etiketten ser jag nunan av kung Gösta. Han som brände Vä och spred skräck bland skåningar.

Kostritzern har bryggts sedan 1634 och kallar sig en kunglig tradition sedan Gustav II Adolfs tid. Det är ju inte sant. När bryggarna i Kostritz drog igång jäskaren hade kung Gösta redan kommit i jorden.

På torget i Leipzig pågår torghandel. Ett antikvariat har satt ut boklådor, en knalle marknadsför leverpastej, "sådana som på DDR-tiden" och allting är precis som vanligt förutom att alla har ansiktsmask. Det ser ut som någon stilla scen ur en skräckfilm där monstervirusen snart sveper in och förmörkar himlen, men så är det ju inte. Vid restaurangen Alte Rathaus stirrar kungen stelt på de förbipasserande. Alte Rathaus är spezialausschank för Ur-Kostritzern.

En bit norr om Leipzig finns ett monument över kungen och hans seger i slaget vid Breitenfeld. Där konstaterar man att den svenske kungen var mannen som gav dem religionsfrihet. Sådan har jag aldrig sett honom, men det var ju så när han i 30-åriga kriget stod upp för att försvara Luther gentemot påven. Storgatan genom Breitenfeld heter mycket riktigt Gustav Adolf Allée.

Sen är ju kung Gösta vansinnigt populär strax söder om Leipzig också, där han slutligen ramlade av hästen och dödades vid slaget på åkrarna utanför Lützen. Det får vi återkomma till.

Gustav Adolph kristen och hjälte, står det.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Nietzsche i blå solglas på sin egen begravning.

Det vet väl alla vem man ska hälsa på om man är i  närheten av Lützen, Sachsen-Anhalt. Just det! Friedrich Nietzsche.

Den här djupingen och tänkaren (1844-1900), som blivit missaktad i eftersnacket, kanske ändå inte alldeles oväntat med tanke på sina übermännschen-idéer som passade nazisternas enkla ideologi alltför väl, är född och begravd i Röcken, en kilometer från Lützen bara.

Nietzsche blev ju galen till slut men innan dess hann han vara riktigt klok och flera av hans aforismer gäller ju ännu för sanningar, obehagliga eller ej. Vid den lilla kyrkan i Röcken finns en konstinstallation, en scen ur en av FN:s drömmar, där han själv står naken i två upplagor och följer sin egen begravning. I sanning ett bedårande verk. Sällan får konstnären något erkännande, men här heter han Messerschmidt så han måste jag ju nämna.

Nietzsche själv tänkte bland annat:

Det är dålig belöning för ens lärare om man för alltid förblir elev.

Det finns ingen vacker yta som också inte döljer ett fruktansvärt djup.

Alla verkligt stora tankar uppkommer då man vandrar.

Man bör hålla kvar vid sitt hjärta för om man förlorar det, förlorar man också sin hjärna.

De som ses dansa betraktas som galna av de som inte hör musiken.

I himlen saknas alla de intressanta människorna.

Det finns inga fakta, bara tolkningar.

Det som inte dödar oss gör oss starkare.
(Se där! Du kunde ju också ett Nietzschecitat.)

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Monstermonumenten i Leipzig.

Sigge och jag är på monumentkikartripp. I Leipzig har vi hittat ett av de allra största - monumentet över slaget vid Leipzig den 18 oktober 1813, då hundratusentals soldater drabbade samman så det rök om det.

Det var alla mot Napoleon. Eller åtminstone en koalition på sex stater, varav den unge Bernadotte, som numera kallade sig Carl Johan och var svensk kronprins, var ute efter att näpsa sin förre landsman och polare Napoleon.

Svenskarna representerades bland annat av Wendes Artilleriregemente och i regementets standar finns Leipzig broderat som en av de lysande segrarna man bärgat. Ska vi vara helt ärliga lär dock Carl Johan bestämt sig för att spara sina svenska mannar så gott han kunde, hålla dom lite i bakgrunden, för att sen kunna bita dansken i svansen uppe i Norden istället och plocka Norge av dem.

I vilket fall - hundra år efter slaget - invigdes det som då var Europas största krigsmonument. Då, för snart hundra år sedan, månader innan världens på nytt sattes i brand, var monumentet ett sätt att visa Tysklands folk hur storslagna man var. Det här är ett riktigt maffigt pre-kommunistiskt öststatsmonument. Vi vet ju hur det gick med den tyska storvulenheten och idag är man klart ödmjukare. Föreningen som renoverat och driver monumentet, inklusive bistro och souvenirshop (som dock är coronastängda), vill numera ha det här till att vara en plats för en öppen dialog och kritiska reflektioner över historien.

Joggarna har tagit över.

Vackert så. Det här är ju heller inget som aldrig så uppretade folksamlingar välter i någon sorts historierevisionistisk nit.

I ett buskage några hundra meter bort står kuriöst nog ett fundament som hånar Napoleon och hans nederlag. Det var där han glodde på förödelsen.

I Leipzig, som har ett coronaläge (inzidenzwert!) dubbelt det i Lüneburg, men hälften av det i Skåne, har ju också en blond kalufs till fotbollsspelare sin hemmaplan. RB Leipzig är ett av Bundesligas bättre lag, men stan vimlar istället av Lokomotiv Leipzigs blågula klistermärken och slående grafitti. Pengar kommer aldrig kunna köpa folkets kärlek.

FC Lokomotive Leipzig spelar idag i Regionalliga Nordost men var under DDR-tiden landets mest framgångsrika klubb med bland annat finalspel i Cupvinnarecupen.
Klubben har kursat, bytt namn och haft sig genom åren. Bland gamla spelare hittar vi bland annat förre MFF-tränaren Uwe Rösler.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland
Förbigången blev han, Dahlberg. Inte nu längre.

En stor del av kapitlet om Surinam i den kommande boken om Guyana har jag ägnat åt att kartlägga den svenska slav- och plantageägaren Carl Gustaf Dahlberg.

Någonstans hittade jag en uppgift att Dahlberg utsetts till riddare av Svärdsorden. Jag ville ha uppgiften bekräftad och mailade Riksarkivet med en fråga.
Sen googlade jag själv och hittade medlemsmatrikeln för riddarna och letade upp kring 1770. Idel ädel adel och officerer. En orsak till att jag var skeptisk till uppgiften att han skulle ha varit riddare är att ordenstecknet delas ut till officerer, och Dahlberg lämnade officiellt det militära livet som underlöjtnant i den nederländska armén. I den svenska nådde han graden sergeant.

Först hittade jag honom inte och besvärades av att det låg små lappar inlagda i de inscannade sidorna, tills jag studerade en av lapparna närmare. Där fanns han!

Den 27 november 1775 blev han riddare av Svärdsorden. Gustav III var kung. Dahlberg noteras här som "öfverste luitenant" i holländsk tjenst och justitieråd i Surinam. Fint ska det vara. Jag har sett uppgifter både att Dahlberg, förutom överstelöjtnant skulle ha varit kapten och överste.Det går inte att bekräfta. Däremot deltog han i kolonisternas egen milis, som alltså inte tillhörde den reguljära nederländska armén och där skapade han sig möjligen titeln kapten.

Hur som haver. Riddare blev han, som så många andra. Under andra världskrigets första hälft vimlar det av tyska, italienska och finska officerare som blir svenska riddare. En del spanska officerare som lyckades kväsa demokratin belönades också med svensk riddarstatus. I slutet av samma krig hittar jag någon enstaka amerikan. Som om det inte var lika kul längre. Och det var det ju inte.

Kunglig Maj:t står för ordnarna, svarar Riksarkivet efter en dryg månad, och vill jag ha hjälp hitta Dahlberg kostar det 225 kronor per 15 minuter. Fast å andra sidan håller de på max en timme.

Då är jag sedan länge färdiggooglad.

Läs hela inlägget »

Vid mina vandringar längs Amstel i Amsterdam blev jag bekant med den här herren - Spinoza. En portugis och jude som skyfflades ut i kylan av församlingen för att han hade åsikter som man inte skulle ha.

Först när jag nu en vanlig tisdagskväll i april startar en googlelänk från Wendes Artilleriregemente i Kristianstad via slaget vid Dennewitz över Leipzig och Lützen vidare till Gustav II Adolf och Pufendorf så hamnar jag åter hos Spinoza. 

Han tänkte:

Om du vill att nuet ska bli annorlunda mot förr, studera historien.

Det spelar ingen roll hur tunna skivor du skär, de får alltid två sidor.

Det största en människa kan ägna sig åt är att lära sig förstå, för att förstå är att vara fri.

Ju mer du kämpar för att leva desto mindre lever du. Ge upp föreställningen att du måste veta vad du sysslar med.


Baruch Spinoza, Amsterdam 1632-1677

Pufendorf kan du själv googla.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nederländerna
Bilden från Nobels Krümmelfabrik tog jag för några år sedan då jag strosade runt i skogen.

För någon vecka sedan gick jag upp i vattentornet i Lüneburg och såg mig om i världen. Långt i horisonten skymtade den vita fasaden på kärnkraftverket i Krümmel, vid Elbe.

Svenska Vattenfall äger kraftverket. Inte driver det. För det har stått stilla i ganska många år nu. Det bara står där och kostar pengar. Den allmänna opinionen i Tyskland fick stopp på kärnkraften efter Fukushima i Japan.
Dessutom finns det undersökningar som visade på en förhöjd andel leukemi bland småbarn i området när kraftverket var i drift. Det har däremot aldrig blivit statistiskt säkerställt att det berodde på närheten till kärnkraftverket.

Det vi vet om kärnkraft är att det är ett kolossalt slöseri med pengar. Samtidigt som det binder upp hundratals generationer i framtiden att ta hand om ett mycket giftigt avfall.

I skogen alldeles bakom kärnkaftverket ligger ett annat och mycket spännande stycke svensk historia. Här ligger resterna av den dynamitfabrik som Alfred Nobel ägde och var den plats där dynamiten föddes. Här i skogen finns alltså upprinnelsen till Nobelprisen.

Flera gånger under 1880-talet flög fabriken i luften då man handskades lite ovarsamt med nitroglycerinet innan man lärde sig. Det var till och med så att de tyska arbetarna inte ville jobba för Nobel längre utan svensk arbetskraft importerades. En tämligen outforskad emigrantvåg.

Fabriken ligger i ruiner. Det lastar vi inte Alfred för. Under världskrigen exproprierades fabriken och blev ammunitionstillverkare åt Wehrmacht. Och fullt förståeligt ett mål för brittiska Lancasterbombare. Därför ska man inte tassa ut i ruinerna i jakt på bästa bilden. Det händer än i dag att 75-åriga blindgångare påträffas i Tyskland.  

När jag putsat upp ansiktsmasken och får tillgång till museet i Geesthacht så ska jag berätta mer. Det är knappt tre mil dit.
 

Här står det och kostar svenska skattebetalare pengar.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Om man inte vet vart man ska är det ingen risk att man kör vilse. Puh delade den visdomen med Nasse.
Jag gör den till min och Sigges och efter en lång påskdagsförmiddag med korrekturläsning drar vi iväg från Lüneburg utan susningar om vart vi är på väg. Ungefär när det börjar bli tråkigt inser jag att vi är ganska nära Schwerin, så vi kör dit.

Wow! Jag hade ingen aning om att Schwerins slott var av den digniteten. Så jag klämmer en bild med mobilen genom vindrutan och sen blir det en u-sväng och så hem igen.

Albrekt av Mecklenburg, Henrik Lejonet och flera andra gubbar har varit här och stimmat.

Jag säger bara: Hamilton, Wachtmeister, Stjernswärd och Piper, släng er i väggen. Det här kallar jag slott.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Det är påsk. Då ska man lyssna på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach från Berwaldhallen i Stockholm.

Bara så du vet det så sjöng han själv i kör i Michaeliskyrkan här i Lüneburg i sin ungdom.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Långfredag åker man på konstrunda.
Jag for till Uelzen som ligger några mil sydostvart, ner mot Braunschweighållet fast inte alls så långt.

Där besåg jag järnvägsstationen.
Vi vita medelålders och lite till män som var barn på 60-talet och hade förmånen hamna i en medelklassfamilj, lekte med elektriska tåg. Märklin. I Tyskland ser jag semaforer, vagnar, järnvägsövergångar och stationshus som skulle kunna vara Märklin lite överallt.

Inte i Uelzen.
Stationshuset pimpades vid millennieskiftet av den rätt udda konstnären Friedensreich Hundertwasser eller till och med Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser för att vara korrekt.
Han sade nått i stil med att den raka linjen är ett jävla otyg, fast han uttryckte det nog elegantare.
Så designade han stationshuset i Uelzen och sen dog han. Hundertwasser var österrikare till födsel och nyazeeländare i graven.

Det är många runda hörn och krumbukter, en del lutande golv. Mycket glansig mosaik, pelare och lite moskékänsla över stationsbyggnaden. Så var Hundertwasser också inspirerad av Marocko. Herrtoaletten är ett mästerstycke och jag är glad jag var nykter då jag var där...

Uelzen i övrigt:
Tja. Det är en rätt charmlös liten håla som tydligt kompenserar detta med konst. Det står 21 bautastenar i granit i city sedan 2008, dekorativt målade i näst intill grafittistil av Dagmar Glemme, från Halland (tror jag).
Långfredag är det mesta utom eiscaféerna stängt. Det är två grader och snålblåst om nacken. Även jag avstår glassen.

I parken där Sigge väntar står en stor bumling enbart med texten 17 juni 1953. Det är allt. Alla vet. Dagen för folkupproret i DDR.

Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Inte bara väggarna, även golvet lutar på toa.
Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland

Ystads Allehanda berättar att färjan Skane Jet gjort vårens första resa Sassnitz - Ystad.
Det är bra. Det känns inte så långt hem som om man skulle behöva åka via Rödby och Köpenhamn.

Jag åkte premiärturen i september för Hufvudstadsbladet i Helsingfors räkning. Då skrev jag bland annat så här:


"I mars i år lade rederiet Stena Line ned den klassiska färjerutten från Trelleborg till Sassnitz. I mer än 100 år fraktades tåg, bilar och passagerare mellan Skåne och Rügen.

Tågfärjan kallades Kungslinjen och invigdes 1909 av Sveriges Gustav V och Tysklands kejsare Wilhelm II.

Nedläggningen i våras grundades på minskat resande i kombination med coronapandemin. Politiker och näringsliv i Mecklenburg-Vorpommern ropade först skandal. Sen satte de sig ned och planerade och 17 september öppnades färjelinjen igen med ett nytt rederi.

Nu till Ystad och inte Trelleborg.

Färjan innehar världsrekordet över Nordatlanten, på sträckan USA – Storbritannien. Det lyder på 2 dagar, 17 timmar och 59 minuter och sattes 1998. Det kan jämföras med Cunardlinjens stora snabbgående Atlantångare som vid förra sekelskiftet gjorde turen Irland-New York på 5 dagar och 20 timmar.

Snittfarten över Atlanten för Skåne Jet var drygt 41 knop. Under överfarten på jungfruresan mellan Ystad och Sassnitz höll man sig kring 33 knop.

På reklamaffischer på Rügen annonserar rederiet att det bara är två och en halv timme ”från ett Hallo till ett Hej”. Också på andra hållet kan turismen komma att utvecklas. Rügen och närområdet i det gamla Svenska Pommern har mycket att erbjuda och det blir dessutom snabbare ta sig till Berlin."

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyskland sverige

Om ingenting annat anges är det mina egna bilder i bloggen.
(c) Per Erik Tell
Respektera upphovsrätten och kontakta mig om du vill du återpublicera någon bild.

p.e.i.tell@gmail.com
ankarplats: Lüneburg

Kosmopolitism, världsmedborgarskap, världsmedborgaranda, är åsikten att hela mänskligheten bör betraktas som ett samfund av lika berättigade medborgare, utan hänsyn till skiljaktigheter i ras, nationalitet, religion eller klubbtröjans färg.

             Sök i bloggen

          Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Veronica RA » Svälja handlingar:  ”Hamburg på våren är. Have fun! ”

  • Thomas Nydahl » Thanks Mr Bobb:  ”Det kan inte vara en dussinjournalist som skrivit detta: "Ett hus mitt emot Pres..”

  • per rehnberg » Att ligga för Pampus:  ”Fint skrivet som vanligt. Hoppas du har det bra! Hankar mig fram sjölo,/ Per”

  • tell » Rijksmuseum och slavarna:  ”Jo, så är det Pelle. Vi sitter alla i samma båt och skjuter på pianospelaren, el..”

  • Pelle » Rijksmuseum och slavarna:  ”Ja, Holländarna har mycket att dölja, men wtf, hela europa + Amerika höll ju på...”

Arkiv

Länkar till vänner o bekanta

Etiketter

Flag Counter

Köp mina böcker hos Bokus
eller Bokbörsen

Per Erik Tell
+46-736481648
p.e.i.tell@gmail.com